Mot ordet teori värjer sig många, som tänker på långa textsjok och oändliga, svårgenomträngliga avhandlingar.

Andra, som tränger in djupare på ett område, finner att ren upplevelse inte är nog. Teoretiska kunskaper ordnar, förklarar och berikar.

Men ibland har teorin en benägenhet att fastna i ett meningslöst etiketterande. Till exempel har många tvister stått kring huruvida ett bruksföremål kan kallas konst, om det enbart gjorts för nytta. Rentav har textilier, keramik och glas haft svårt att hävda sig som konstmaterial för att de förknippats med hantverk. Och i den nya begreppsdjungeln av design, kritisk design och allt vad det heter är det lätt att gå vilse.

Vandringsutställningen "Tingens talan i teoriernas tid" från Sveriges Konstföreningar vill göra upp med etiketterna. I utställningen visas föremål, och i en serie seminarier kommer några konstnärer att tala om konst och konsthantverk.

I utställningen utplånar i stort sett vartenda föremål gränser: nyttoföremål återbrukas för att ge ett konstnärligt budskap, hantverkets traditionella material bygger konstföremål. Teknologi förhöjer upplevelser; konst eller nytta utesluter inte varandra.

Men om man med teori avser mer än sorterande; om man inbegriper också systematiserande och analyserande, då är teorin i högsta grad närvarande också här. Konstnärernas egna ord, återgivna i den katalog som är en viktig del i utställningen, är en form av teori som tillför fler dimensioner. Så får till exempel Mats Caldeborgs vimmel av symboler i "Norra stjärnhimlen" mer karaktär av stjärnhop när man läser hans egna ord.

Ett av konstens mest använda grepp är ju att utgå från något allmänt accepterat och överraska med att bryta den. Effekten i Pontus Rauds "Politik för ett vitrinskåp" bygger på förväntningarna att i det vackra vitrinskåpet hitta ljuva porslinsherdinnor, och i stället finner man döda soldater. Det kräver bakgrundskunskap om vad borgerskapet brukade förvara i skåpen.

Så kan också de förgyllda vedträna i Ylva Ekmans "Guldreserven" säga oss att vi måste börja se på energin som på pengar, något man hushållar med, om vi har lite kunskap om energikris och klimatproblem. Haidar Mahdis "Kakfat", skevt, överlastat och överlupet av mögel har ett budskap om överkonsumtion om man känner till diskussionen.

När Gert Germerad visar sin byst av en polsk man som 1941 stämplades som arbetsovillig på grund av sitt utseende, lutar han sig i hög grad mot teorin; mot den konsthistoria som berättar om bruket att återge människors yttre som en bild av deras inre. Och att Helen Hortlunds "I väntan på prinsen", där hon i en video aldrig upphör att virka en slöja som väller ut ur tv:n, väcker ett leende beror på att vi själva redan gjort analysen: vi vet att bröllopshysterin tar sig ständigt nya uttryck.

Att göra upp med vaga och förvirrande begrepp är bra. Att tro att tingen ska tala för sig själva, som rena upplevelser utan ett intellektuellt och teoretiskt sammanhang, är däremot omöjligt. Det har säkert heller aldrig varit utställningens syfte, däremot många teoriallergikers förhoppning.

Utan ting dör teorin torkdöden. Men utan teorin, utan den icke-materiella bakgrunden och resonansen, blir tingen endast brottstycken, bloss, förvirring.