"Anything, anytime, anyplace - for no reason at all".

Det var Frank Zappas ledmotiv för sitt experimentella musikskapande och i samma andra tycks Sundsvallsfödde Kristian Olsson arbeta med de vildsinta kollage han nu ställer ut på Galleri Granen. Utan att vara direkt politiska själva är de uppvärmningen inför en period av politisk konst, där Lars Vilks och hans omstridda rondellhundar kommer att spela en viktig roll.

Kristian Olsson har i ett tiotal år sysslat med performance; han arbetar med elektronisk musik och han gör skivomslag och illustrationer. Här har han i bildform blandat, gett, fixat och förändrat; klippt i bitar och låtit dem söka sig till varandra till synes slumpmässigt.

Här myllrar det och vimlar; man vet inte var man ska börja, för här kan man hitta allt - eller ingenting.

Det är bilder från äldre tiders mentalsjukhus, ett naket brudpar, människor bakom galler, polisingripanden och människor som ser tomma eller rentav förtvivlade ut. Här finns också den imaginära världens produkter i form av tecknade bilder - inte minst monsteransikten i mängd. Samtidigt tar en bandspelare upp de samtal som förs i rummet och återger dem i förvrängd form.

Många av inslagen i bilderna tillhör det mörka och dystra som människan åstadkommit och har på sitt samvete. Samtidigt finns mycket annat utan någon direkt laddning. Skor, hus, vattenfall, föremål i högar; abstrakta ytor. Det mest direkta idén man får är att de det hela som allmän samtidskritik: som en bild av tidens enorma informationsflöde, som tenderar att bli alltmer osammanhängande, lösryckt och kakafoniskt; där alltmer bara flimrar förbi i ett overkligt intet.

I övrigt tycks det som om inte udden är riktad mot något särskilt: förutom en pessimistisk syn på människan är det svårt att hitta några direkta budskap. Och det är förstås medvetet.

Ett av undantagen är ett kollage som uteslutande ägnas västernhjältar, där skärvor från olika filmer och bilder ger det direkta beviset på hur stereotypa och lika de är. Och den granna guldramen runt ett myller av bilder utan något synbart sammanhang, tycks säga att inte blir förvirringen mindre för att man ger den en vacker fasad.

Men mest är det som om konstnären har öppnat civilisationens samlade arkiv på vid gavel och släppt ut allt som fanns där. Allt som blev kvar; minnena och fragmenten efter att all aktivitet och allt engagemang avstannat. Utan att värdera det, utan att uppröras eller glädjas. Bara konstatera att så här var det. Så här är det.

Och i det ligger kanske den skarpaste samhällskritiken. Mot själva likgiltigheten.