Då och då talas slarvigt om måleriets död; om att andra, "modernare" konstformer snart kommer att slå ut den urgamla konsten med pensel, färg och duk.

Men att måleriet lever i högsta grad visar Karin Granqvist i sin utställning som öppnar i dag hos Sundsvalls museum. Hon bor i Stockholm men har rötter i Sollefteåtrakten och en ateljé i Sånga, och hon tar ställning i stora gester. Vissa av hennes målningar är så stora att de bara visats någon enstaka gång tidigare, när utställningsrummet orkat med dem.

Här gäller vitt, vitt och vitt; visserligen med mer eller mindre färg, men det är den vita, omålade duken som är alltings utgångspunkt och det evigt dominerande. Inte oväntat är därför ljuset det första man slås av: det strömmar något ljust och positivt ur bilderna, som förstärks av de ljusa, starka men aldrig påträngande färgerna: gult och grönt, rött, varmt blått och vitt på vitt, och hon har utnyttjat färgens förmåga att bilda olika nyanser i vartenda litet penselhårspår.

I formen återkommer hon ofta till å ena sidan stora bågar, å andra sidan små, myllrande former som utgör en enorm frodighet i de områden där de vistas. De två storleksskalorna tillsammans gör det lätt att i bilden läsa in liv mot bakgrund av sin livsmiljö; som blommor där små blomsteralfer lever, mikrobsamhällen omslutna av vad de nu kallar sitt hem. Ändå finns inget sagobetonat, gulligt eller sentimentalt över bilderna, bara öar av liv i en större stillhet.

När balansen är god mellan de stora och små formerna uppstår de mest livsbejakande bilderna. Andra är stramare, enklare och gåtfullare. Här tycks vissa figurer flyga eftersom det vita också är luftighet, och tunna linjer mellan figurer tycks antyda relationers bräcklighet eller antyda dolda dimensioner.

Men här finns också en spännande, stor målning som kryllar så mycket att man blir yr i huvudet. Den är som att se en flygbild över en storstad, där kameran inte bara fångat de fysiska byggnaderna utan också all energi som strålar från dess oupphörliga aktivitet. Där kommer verkligen en dold dimension till synligt uttryck.

I några bilder finns nästan ingen färg, och måhända är det här som konstnären frågat sig hur det skulle bli om måleriet verkligen försvann. Som hon tvärt avbrutits och lämnat målningen knappt påbörjad, eller som om hon varit ett barn som gjort sina första trevande försök att fästa färg på papper. Så här blir det när måleriet dör, tycks hon vilja säga; knapphändigt, viljelöst, svagt. Vitt är inte bara ljus, det är också stillhet och för mycket stillhet ger död och tristess.

Och att vandra bland konstverk av den här storleken är alltid en majestätisk upplevelse. De har alltid övertaget över betraktaren - ibland som en hand som hålls över en, ibland som en väldig vision målad på skyn, trygg eller skrämmande.

Men här behöver man aldrig vara rädd för att bli överfallen av bilderna. Det ser allt det ljusa i dem till; en försmak av den kommande våren.