Sten Didrik Bellander, Harry Dittmer, Sven Gillsäter, Rune Hassner, Tore Johnson, Hans Malmberg, Pål-Nils Nilsson, Georg Oddner, Hans Hammarskiöld och Lennart Olson.

Tillsammans utgjorde de bildgruppen Tio fotografer, bildad 1958, och förvaltade under decennier en stor del av svensk fotografis anseende i omvärlden

I dag är endast två av medlemmarna, Hans Hammarskiöld och Lennart Olson, i livet. Men i samband med 50-årsjubileet av gruppens bildande sattes en utställning samman, som tidigare visats i bland annat Lund och fortsätter till Moskva och och Paris. Nu visar Fotomuseet drygt ett 100-tal bilder ur denna utställning.

Inte oväntat är den ett panorama över viktiga fotografiska livsgärningar, där varje fotograf har sin egen särprägel. Som Georg Oddners anspelningar på religiös symbolik och hans sätt att ge människor transcendenta blickar, eller Hans Malmbergs humor som i dag i vissa fall gränsar till det absurda: den tjocke mannen som skålar med en tjock dvärg, den lilla flickan med cigarrett i munnen.

Sven Gillsäter är den som tycks mest förtjust i naturbilder; det är hans förvånade isbjörn som sticker upp huvudet ur ett arktiskt landskap. Och Lennart Olsons broar fångar såväl det estetiskt eleganta som den moderna människans beundran för sin egen tekniska skapelse.

Här finns bilder som blivit riktiga klassiker, som Hans Hammarskiölds foto av den hoppande lippizzanerhästen och Georg Oddners bild av en dansande sjöman med förnöjt ansiktsuttryck. Här finns politiker och konstnärer som gått till historien, och bilder från Budapest 1956. Vi har också att göra med yrkesmän som kunde konsten att utnyttja den svartvita kontrasten till att skapa en dramatik som färgbilder saknar, eftersom ögat där är upptaget med att tillgodogöra sig färgerna.

Men det mest påfallande i utställningen som helhet är att bilderna tycks tagna med ögon som fortfarande är nyfikna på världen på ett sätt som nutidens människor inte är. De visar det som är annorlunda rakt på och väjer inte för det. Det är som om man utgått från att skillnaderna, inte likheterna, var det självklara.

Heltäckta muslimska mammor bär på heltäckta spädbarn, afrikanen bär saker på huvudet, det svarta liberianska barnet (från ett land som befolkats av före detta amerikanska slavar) får bilda mörk kontrast mot en Cheva. Den dansande sjömannen kan gott vara en bild av Svarte Rudolf och hans sätt att se världen. Och det är inte ordet "aborigin" som far genom huvudet när man ser bilden av Gillsäters starkt krigsmålade australier, snarare "urinvånare".

Det är som om de avbildat en värld som för dåtidens betraktare var - och fick vara - mer exotisk än för oss i globaliseringens tid. En hänförelse som vi offrat för det större goda - tanken att alla människor är jämlika och därmed i många om mycket mening lika - men som likafullt lämnat en saknad efter sig.

Fotnot: Vernissage hålls i dag 17.30 i Fotomuseet i närvaro av Hans Hammarskiöld. Den 23 februari 18.00 håller fotohistorikern Per Lindström en föreläsning grundad på den bok han skrivit om Tio fotografer.