Svartvit grafik - slow art
Svartvik grafik ur museets samlingar
30 januari - 14 mars
Relaterat
Färg är vacker men dominerande. Ta bort färgen och ögat börjar upptäcka den svartvita dimensionens kraft; kontraster, linjer, detaljer. Och alla de subtila variationerna på dessa teman.
I folkhemmets Sverige var grafiken, den konst som på olika sätt trycks och flerfaldigas, omhuldad därför att den framställde god konst till lågt pris. Trycktekniken skulle göra konsten till var mans egendom, precis som den en gång gjorde med boken.
Men innan det kom så långt som till tryck var mödan stor för konstnären, och ett av museets syften med att plocka fram svartvit grafik är just att belysa de gamla teknikerna.
Som betraktare är det ju resultatet man ställs inför och inte arbetet, men poängen kvarstår: utan färg blottläggs hur konstnärerna blommar ut i hanterandet av de andra verktygen, i filigransarbetet med det svarta och det vita.
Här spelar rynkor och ansiktsdrag hos de gamla, som Albert Olsson-Mesch porträtterat på ett åldersomshem, upp hela deras personlighet. Ulla Friez grästuva, med rötter som pluggas in i elektriska uttag, tycks nästan ha högre upplösning än naturens egen förlaga - och dessutom en synpunkt på relationen mellan natur och teknik.
Givetvis är också här teknik och hantverk bara medlen som bär verkets idé. Men här framgår extra tydligt hur avgörande konstnärens hantverksfärdighet är för att bilden ska tala.
Så är Torsten Billmans träsnitt så omsorgsfullt utförda att relationerna mellan människorna i de små vardagsscenerna framgår tydligt. I Timråbördige Willard Lundstedts bild av den krokige gamle mannen som kämpar genom snön på sin cykel finns mycket ömhet. Och Richard Årlins gamla dam, som väntar ensam på en station, är ingen orkeslös åldring. Hon är en sagans figur, en förklädd fé eller häxa, vardagshjälte eller världshärskare.
De flesta av dessa bilder är små och lågmälda, men i Göran Brunius fågelmotiv finns ett drama som skulle få den att sticka ut också i dominerande sällskap. Annie Ahl, lärare i grafik på Ålsta folkhögskola på den tiden sådan undervisning gavs, har uppmärksammat detaljarbetet som en annan konstnär utfört, nämligen den som bär namnet Naturligt Förfall. På stora fotografier har hon rest en sprickmönstrad gammal bärplockare likt en bautasten.
I dag lägger konstskolor ner sin undervisning i den gamla grafiken. Andra tekniker kommer till i stället, som mer motsvarar andan i en tid som inte hinner stanna till inför något så arbetskrävande och samtidigt sparsmakat och anspråkslöst. Numera måste bilder sticka ut för att fånga vår uppmärksamhet. Det är de som ska ta initiativet; hugga tag i oss och tvinga oss att titta.
Samtidigt kan, som vanligt, den som väljer att ägna sin blick åt det som ligger utanför allfarvägen räkna med att bli rikligast belönad.
























