Fotografen Erik Lindahl är bluestokig. Men han nöjer sig inte med resa runt till konserter och fotografera när bluesen kommit hit, utan har vid flera tillfällen besökt bluesen på dess hemmaarena, i den amerikanska Södern.

Av bilderna blev en bok som under 2009 utsågs till Årets fotobok. Utställningen på Fotomuseet visar en del av bilderna, utan de vidhängande historierna från boken. Men de ger ändå en känslomässig bild av vad han försökt säga.

Givetvis finns här artistporträtten, de uppriggade figurerna med hela uppmärksamheten fäst vid att bli fotograferade. Men mest tycks fotografen ha varit flugan på väggen, accepterad till den grad att hans närvaro inte stört någon.

Som betraktare har han fångat livet bland bluesens gräsrötter, den värld där man inte söker upp den vid särskilda konserttillfällen utan där den är en naturlig del av det sociala livet, på klubbar, vid fester och på torgen.

Mest är det glädje, dans, sång och uppsluppenhet; gränsen mellan scen och salong är upplöst och alla fröjdas och har roligt tillsammans. Artisterna är nästan uteslutande manliga med cool attityd och, tycks det, ibland barnsligt stort självförtroende med cigarrett, mörka glasögon och överdriven klädstil.

Kvinnorna hittar man främst i publiken, men i bilderna är det ofta de som tillför något utöver musiken fast de inte är i fokus; ett exempel är två godmodiga damer inbegripna i ett samtal som tycks varmt och uppslukande. Och fast människorna, som är fångade mitt i glädjen, inte verkar må dåligt finns det bilder som talar tydligare om det samhälle där de lever. Dessa bilder ger mest behållning till dem som inte är inne i bluesens värld.

Här är vi långt ifrån det välmående USA. Naturen är karg och dammig, husen sjaskiga och fallfärdiga, inomhusmiljöerna kala och nedgångna, bilarna stora men sorgsna i sin som det tycks onödiga vräkighet.

På ett par ställen glimtar också melankolin, den som gjorde bluesen till vad den är. En ung kvinna brister ut i ett gapskratt medan väninnan bakom henne sorgset och tankfullt stirrar ut i rymden. Kvinnan i vit rock som står med huvudet i händerna; hon som finns kvar när musiken har tystnat och glädjen falnat till kämpig vardag.

Den mest gripande bilden är den där en äldre man spelar gitarr och troligen undervisar en ung grabb. De är i någons hem: ett skjul av plywoodväggar med nakna glödlampor, trasor och misär. Men pojkens ögon är klistrade vid läraren; i hans värld är allt just nu fulländat, för hans dröm håller på att förverkligas.

Det är en bild av musikens kraft att hela, överbrygga och bära. Av att svaret på människors problem inte nödvändigtvis är materiellt.