Alla har vi då och då, till exempel medan någon via telefon fyller våra öron med en utdragen berättelse, låtit en penna fara över ett papper i krusiduller, cirklar och streck.

För de flesta av oss resulterar sådant planlöst ritande aldrig i något annat än just krusiduller och streck; på sin höjd någon stereotyp figur som träder fram varje gång pennan går på tomgång. Men när Wejdan Derky låter bläck- eller kulspetspennan välja sin egen väg växer det fram bilder.

Den kurdiska konstnären är en flitig utställare i Sundsvall, och mest har hon visat måleri: sina svepande, hemlighetsfulla och beslöjade bilder i mättade pastellfärger där kvinnor ofta har huvudrollen.

Nu står teckningarna i fokus; nästan dagligen söker hon upp ett vitt papper, en penna och en stunds ro och låter mentala världar strömma ut genom fingrarna. "Det är som om mina händer hade ett minne", säger hon.

Även här ser man samma formvärld som i måleriet; det svepande och bågformiga, som vi gärna förknippar med Österlandets konst- och sagovärld; även här finns dess djur, fåglar och frodiga växter, allt som uppstår ur denna form.

När formatet är litet och inget färgspel agerar som slöja är det som om motiven formmässigt blir rundare, tydligare, mer rotade. Innehållsmässigt blir det tvärtom. Här tumlar det abstrakta och fantasifödda än mer än i måleriet.

Här finns förstås ett och annat uttalat verkligt motiv: en by, ett porträtt. Här finns också kvinnorna och de ansiktslösa gestalterna, om än inte lika framträdande som i målningarna. Men mest är detta en lek med former. I ett lövverk kan en fisk plötsligt dyka upp: ett löv som blänker i en trädkrona och en fisk som gör likaledes i ett korallrev är ju samma form i olika miljö.

Komplexa plantor kan plötsligt övergå i ett antilophuvud eller en fågel; ett par tjocka elefantben kan leda till ett sabelskaft. Ibland kan man hitta ständigt nya djur ju längre man tittar.

För en betraktare finns en påtaglig sagostämning, en smula humor och mycket fantasi att hämta. Själv har Wejdan Derky en berättelse till varje bild, och ofta är det hemlandet som återkommer i glimtar.

Men även om själva minnena med tiden faller sönder i allt mindre fragment tycks stilen, tonen, bildspråket inte påverkas. Där är hon ständigt hemma.

Fotnot: Härnäst visas på Galleri 13 Art&litter en utställning av kvinnliga medlemmar i Sundsvalls Kollektivverkstad.