Den svartgråvita vintern därute tycks ha klivit in i Sundsvalls konstliv just nu. På museet en svartvit grafikutställning, på Galleri 13 Wejdan Derkys teckningar och på Galleri Versalen Ulla-Carin Winters grafik.

Och inget fel i det. I det svartvita finns en stramhet och en anspråkslöshet som är vilsam och behaglig. På samma gång är den både uttrycksfull och introspektiv: i till exempel Ulla-Carins Winters bilder är det lätt att försjunka i detaljer, följa det noggranna arbetet med linjer eller se hur skiftningar i gråskalan skapar mönster i sten och ger spegeleffekter i smältvatten.

Ulla-Carin Winter arbetar också med färgtoner, men de har alltid en underordnad roll. Om den ena huvudaktören är gråskalan är den andra, åtminstone på de bilder som är så uppfriskande stora för att vara grafiska verk, byggnader. Och då inte tjusfulla och eleganta byggnader, utan de övergivna, kvarlämnade och bortglömda relikerna från industrisamhället; verkstäder och lager med sneda luckor och monotona fasader.

Det här är byggnader som, så länge de representerade pengar, kapitalism och övermakt, sågs som fula. Men nu, när de fråntagits sin maktglans och världens pengaflöden rinner någon annanstans, vågar vi ömma för dem och se deras skönhet. Nu är de lika förbrukade som vi själva fruktar för att bli. Namn som "Vid avfarten", "Långt in i landet" och "Vid sidan av" understryker isoleringen.

Om byggnaderna står för stillheten i bilderna laddas dramatiken in genom vädret och naturen. Det kan vara enorma klippor eller trädstammar raka som pålar hotar att genomborra ett litet hus. Men mest är det vädret: gråväder, dimma och skyar som ligger på lur likt ett åskväder på väg att brisera. Och de giftigaste molnen är de som skiftar i färgtoner. I all sin svartvithet och stillhet visar bilderna kamp, och för en gångs skull är det inte människans skapelser som hotar naturen, utan tvärtom.

De mindre grafikerna bygger på fotografier där konstnären byggt in moment med andra grafiska tekniker och på så vis tillför osynliga dimensioner. De röda rankor som omger flickan som fått en ny klänning kanske talar om den glädje hon känner, och de gröna och blå fält som omger ett omfamnande par avskiljer dem från övriga personer på bilden och placerar dem i sin egen lilla kärleksbubbla.

De är ögonblicksbilder, små bagateller, medan de stora bilderna med hus och väder berättar om något mer beständigt. För trots allt så står ju husen kvar, motspänstiga och sega, och håller stånd mot gråvädret, naturen och människans nycker. De är måhända bortglömda, men själva har de inte glömt.