Vi är många som går runt och bländas av ljuset i Lars Lerins akvareller på Borås konstmuseum.

Det finns hur mycket som helst; vi hittar ljus också inne i det mörker som kan dra fram över bilderna, i de där ögonblicken när skuggorna börjar ta över. Det ligger stråk av ljus över taken. Skogen som skymtar under en bro badar i ett särskilt sken. Och över gator och hyreshus faller ett magiskt ljus, de tomma cementerade ytorna börjar gnistra och glimma och de stora bilderna blir obegripligt vackra. Så är det ju med skönheten, den går sin egen väg och överraskar oss alltid.

Aldrig har folkhemmet varit vackrare än i Borås. Innan Lerin kom med sin pensel hade nog inte många tänkt på att miljonprogrammet kunde bli konst. Men att han gör de här slitna husen så överdådigt granna är säkert ett viktigt skäl till att han är så älskad. Han målar Sverige. Han lär folk att deras hus är vackra.

I "Fönster mot gården" visar han oss hur folk lever, vi ser dem i höghusets fönster. Det ser ut att vara rätt vanliga liv. Men jag tycker nog egentligen bättre om när han låter husen vittna om sina innevånare utan att de får skymta, han är inte lika storartad som människoskildrare.

En vägg i lokalen är täckt av en bokhylla som proppats full med böcker. Det är en målning, "Bokhylla"! Jag går fram och försöker läsa namnen på ryggarna. Det är nästan omöjligt och en del namn och titlar verkar fejkade. Men på lite håll verkar hyllorna mer verkliga än dem man har i sitt eget rum.

Man skrattar nästan hög åt hans tekniska trollkonster och den där förmågan att gestalta, delvis bortom det vi själva förmår upptäcka i verkligheten, uppfattar vi nog också som en del av skönheten, något häpnadsväckande.

Det är nästan med lättnad vi konstaterar att Lerins träsnitt inte är lika bra. Det vore nästan inte mänskligt. En hel vägg täcks med studier av "Is och vass". Den sviten omspänner en stor del av konstnärskapet men känns inte heller lika oumbärlig. En annan stor svit är biografisk och där ingår en del av de illustrationer som finns med i hans nyligen utgivna memoarbok "En liten konstnär". I de målningarna har Lerin utgått från personliga album och foton och avbildat sitt liv och de människor som hör dit. Ett par av porträtten är fina.

Jag står och beundrar ett hus i Krakow och känner mig plötsligt lite ruggig. Jag borde ha tagit på mig en kofta, det är rått här inne, tänker jag. Men det är förstås bilden som kyler ner mig. (Akvarellen återger förresten mögel bättre än någon annan teknik, den är ju nästan gjord på samma sätt, med rinnande vatten och fukt). Och där har vi ännu en förklaring till bildernas skönhet; Lerin kan smälta in så mycket stämning och känsla i färgerna att han på det viset också rör vid andra sinnen än ögats.

I Bensin 2008 avbildar han en tapp. Man kan nästan inte tänka sig ett futtigare motiv –men macken blir en skönhetssyn. Rutorna i kåken träffas av ljuset från en reklampelare och glöder som fönstren i en katedral. Men den står i snö och glesbygd. Och ovanför macken öppnar sig mörkret och släpper ut en flod av ljus.

Den retrospektiva utställningen Lars Lerin (pågår till den 6 mars) är jättelik och överrik. Samtidigt kan man ju fråga sig om den verkligen behöver vara så stor, här finns ju ändå så många mästerverk (nästan alla från senare år) att det kunde räcka.

Fotnot: Lars Lerin, född i Munkfors, har ett eget museum i Laxholmen. Han har sedan 1983 gett ut ett femtiotal böcker och uppfattas numera som en av Nordens främsta akvarellister. Målningarna i Borås är mycket stora, ända upp till tre meter.