Den svartvita våren i Sundsvalls konstliv håller i sig. Nu sällar sig också konsthantverksgalleriet 8 till alla dem som just nu visar svartvitt. Här är det Åsa Rister från Alnö, bland annat utbildad vid Sundsvalls konstskola, som i huvudsak ställer ut teckningar och grafik.

Dominerar gör en samling stadsmotiv från Sundsvall. Men där andra skildrare gärna framhäver stadens prakt, pompa och högresthet har Åsa Rister valt en helt annan vinkel. Fast vyerna är lätt igenkännliga är hennes Sundsvall en småstad i sagoaktig stil - lite vinglade, lite kal, inte så perfekt och inte så pretentiös.

Delvis är det tekniken att frigöra byggnaderna från mycket av den naturliga omgivningen som får dem att verka lite mindre, lite mer ödmjuka, lite mer osäkra på sig själva. Men också själva byggnaderna spelar med.

Så tycks den giraffskrangliga GA-kyrkan ängsligt se sig själv över axeln. Tonhallen, lite luggsliten, står tryggt i jorden medan Stadshuset krympt ihop till ett snällt litet stadshus i en diskret stad. Mittuniversitetet tar klivet fullt ut till sagoby, och förbi Gamla brandstationen löper ingen larmande genomfartsled med bilkaravaner; där härskar idyllens lugn och rymd.

Väldigast är sjukhuset (liksom i levande livet), men inte heller det är i Risters tappning ett stolt monument: våningsplanen tycks ibland ha satt sig på varandra och tryckts ihop. Och vägskyltarna framför Idrottsparken antyder en betydligt blygsammare höjd än verklighetens.

Det är inte satir, inte heller humor som träder fram; snarare en gest av ömhet. Kanske är det ett sätt att ge Sundsvall ledigt från den ständiga plikten att spänna musklerna och vara så arkitektoniskt exceptionell.

I utställningen finns också annat. Minst originell är den enda akvarellen, medan de grafiska bilderna är välgjorda, stilsäkra och innehållsrika om än i en annan ton är stadsmotiven.

Vacker och allvarlig är bilden där pingvinerna, fåglarna som inte kan flyga, mer beundrande än längtansfullt betraktar silhuetten av en avlägsen, flygande fågel. Man slås också av tuschteckningen som bär det dubbeltydiga namnet "Stockholms baksida". I skarpt svartvitt skildras ljusspelet på en bakgård (där kom byggnaderna igen) och den svarta fasaden blir nästan ett ansikte med en slukande mun.

Huvudintrycket av utställningen är dock den annorlunda Sundsvallsskildringen. I förlängningen är den kanske en kommentar till all uppåtsträvande stadsarkitektur, som inte minst i modern tid blivit ett himlahögt firande av moderniteten, den mänskliga förmågan och tekniken.

Här får sig sådan självförhävelse och egenbeundran en diskret spark, samtidigt som vår egen stad får ett andrum, ett tillfälle att komma ner på jorden.