En salong är, klassiskt sett, en utställning dit man som konstnär får skicka in bidrag, som en jury sedan väljer bland. Den mest kända i Sverige är väl Liljevalchs vårsalong. Västernorrlands egen, Y-salongen, återkommer vart tredje år, och i år är 24 konstnärer med anknytning till länet representerade med 55 verk.

Det är en slank, luftig och omfattande utställning, och här finns förstås både det som sticker ut och det som inte gör det. Åsa Abbings dubbelexponerade foton, till exempel, är omsorgsfullt gjorda men så starkt i samklang med det nutida bildmaterial som strömmar över oss att man inte riktigt orkar se dem.

Annorlunda är däremot Björnola Linds och Lee Berwicks bilder och ljud från Höga Kustenbron. Ögat säger att bron likt en massiv och trygg väg av silver eller is fortsätter som gjuten in i evigheten, men örat invänder: man hör bron knaka, vibrera och svänga i sång men också i sårbarhet. Det som rör sig kan ju brista. Det är en skicklig lek med våra föreställningar.

Utställningens tema är resonans, och starkt kopplad dit är Cecilia Hultmans teckning av en dirigentkostym. Skjortbröstet är öppet in i en resonanslåda, där man nästan ser musiken strömma in och återvända ut som tolkning, återklang.

Lena Backmans byggnader visar att spegling också är resonans. Också Kirstie Ekelunds teckningar "Snö som talar" återknyter. Här står färgernas och formationernas stel- och gråhet mot ytornas kryllande detaljer. Det är verkligen som ett mummel.

I en labyrint väntar Lisbeth Malms "326 saker och en låda (från farmor)". Kring lådan ligger bilder på textilier, gummiband, tidningar, allt vad den samlarglada damen sparat. Det ger en glimt av ett samhälle långt från slit-och-släng. Mustigare vore de äkta föremålen, men här är väl skaderisken för stor. Malms lättsamma grafikverk Twitter är just småprat, glada bilder med det småviktiga om än inte jätteviktiga.

Vissa verk behöver en kompletterande text för att öppna sig, vilket kan fungera på en utställning men oftast faller platt i andra miljöer. Dit hör dock inte Ulla-Carin Winters översnöade, ensamma piano, som utan ord berättar om den otidsenliges utsatthet.

En av konstens uppgifter är att ta tempen på samtiden. Max Magnus Normans skulptur av försynta kineser, som tittar överseende på en stridsvagn i leksaksformat, tar politisk ställning. Margareta Klingberg har förevigat de mobila thaiköken. Medan turistsvenskar brett väller in i Thailand är thailändarnas tentakel in i Sverige försiktig; lite bärplockning här, några matställen där. Inte är det en jämlik värld precis.

I modern konst är poängen ofta idén, inte utförandet. Även om naturen skulpterat Janne Björkmans stenar har han laddat dem så att de talar, som i Bibeln. I forskningsmaterial om Ådalen -31 fann han att det kastades sten under hela händelseförloppet. Här, under hans stenar, finns historiken i citatform, och man får själv lyfta dem och läsa.

Det är vad man kallar interaktivt men än viktigare en symbolik: att vända på alla stenar i jakten på sanningen. Det är dessutom ett starkt moment av folkbildning - också en konstens uppgift.