De flesta av oss har svårt att förstå det. Hur en person som mist rörelseförmågan i händerna kan bli en skicklig konstnär genom att använda munnen eller fötterna.

När Sundsvallsbon Eva Nilsson var i 20-årsåldern kostade en dykolycka och en bruten nacke henne nästan all rörelseförmåga. Men med åren har hon lärt sig att använda munnen med samma precision som andra konstnärers hand.

Det är en otrolig prestation, inte minst med tanke på att hennes stil inte är svepande och oprecis utan skarp, avbildande och tydlig, till synes med större skärpa än verkligheten.

En vägg upptas av två serier. Ett motiv med palm, havsvik och solnedgång varieras i sex bilder och skulle kunna vara en satir av 80-talets fondtapeter. Eva Nilsson har lekt med färgerna och tänjt allt blått, lila, orange, rött och rosa som en solnedgång kan medföra. Effekten framträder förstås starkast när man ser bilderna i serie, och nära varandra kan de till och med antyda en rörelse i motivet.

Också en serie, elegant och sval, utgör de fyra bilderna av äpplen; lika men ändå olika som de fyra äpplen man sällan bryr sig om att skärskåda innan man tuggar i sig. Här fascinerar ljuset henne, liksom det gör i solgatorna bakom palmerna och i bilderna av de blixtrande ädelstenarna.

Även i porträtten, bland annat av hennes inspiratör Christian Beijer, tycks ljuset i huden vara viktigt, medan munnarna verkar svåra att fånga och göra riktigt levande. Vad gäller kopiorna av de gamla konstnärerna Goyas, Velazques och Rembrandts porträtt förundras man över att detta går att åstadkomma med munnen.

Hon upplåter också en del av rummet för smakprov på vad andra mun- och fotmålare gjort i form av bilder, vykort och illustrationer. Man får känslan av att det här, i högre grad än för andra konstnärer, inte bara handlar om konst utan om en livshållning. Om konsten är viktig för många med fullfungerande kroppar måste den i än högre grad vara en grundsten för Eva Nilsson och andra mun- och fotmålare.