Skulpturkonsten, inte minst den i marmor, har en tung klassisk tradition. Det går nästan inte att tänka på marmorskulpturer utan att se antikens bildvärld framför sig.

Hälsingekonstnären Diana Andersson är mycket medveten om arvet, men hon har plockat ned det från dess piedestaler. Galleri Granen, som en tid framöver kommer att visa konst mot röda i stället för vita väggar enligt 1800-talets tradition, visar nu hennes skulpturer i behändigt hemmaformat. Till såväl marmorn som den övriga stenen passar de röda väggarna utmärkt.

Här finns allt från klassiska madonnor till lustiga sagodjur, och hennes sfinxer bär förvisso de antika, omsorgsfulla formerna men inte den gamla utstrålningen av högtid och makt. I stället är de gjorda med humor och ömhet.

De är inga korsningar av människa och lejon - på sin höjd en liten lejonvalp eller en korsning av människa och sagoreptil. Men de kan också återge en tvåhövdad krokodil, en arg kanin och en glad ödla. Madonnan med kaninöron har förstås ett kaninbarn i famnen. Om skulpturerna är gosedjur har de uttrycksfulla ansikten; "Teddy desperado" ser nästan lite rädd ut.

En av de ovanligare är "Gud ser dig", ett vackert lamm med blå, begrundande ögon. Om de ser blitt och förstående eller förebrående på en får man avgöra själv.

Teckningarna är också säkert och omsorgsfullt gjorda och i olika stilar, bland annat en del pastischer. Men i allmänhet går innehållet i en mer rått skämtsam ton än skulpturerna och har inte sällan en berättande text till; de är händelser mer än motiv.

"Jägare, hundar och stackars get" bär hälsningar till Brueghel. Där har jakthunden varit stygg och tagit kål på ett tamdjur och ser skuldmedvetet lycklig ut. "Evinrude" blir omvänd reklam när sjön under motorbåten är fylld av vraken efter de båtar som sjunkit. "Designade kroppar på sista catwalken" är plastikopererade kors och tvärs. Och Döden, skelettet, får själv demonstrera framstupa sidoläge.

De är narrspel, grotesker; ibland med stark satir och träffsäker komik, ibland med en sorts tonårsgrov humor som i vissas smak nog kan vara väl makaber. I så fall kan man alltid ty sig till skulpturerna, som är mjukare i sitt språk.

I båda fallen får man intrycket av en konstnär som inte bryr sig särskilt mycket om det allvarstyngda och pretentiösa utan som använder sin förmåga till att ha kul. På ett eller annat sätt.