Ord på vägg brukar inte fungera så bra - texter kräver oftast närmare umgänge för att skapa kontakt.

Men då det gäller haiku, den japanska kortdiktformen, kan det gå. Här är orden så få och så fyllda av bilder att de knyter till sig åskådarens blick nästan på samma sätt som en bild. Haikus ger, om de är bra, också betydligt mer att fundera över och försjunka i än de välmenande, men ofta tomma, massproducerade aforismer och citat som i mängder häftas vid affischer, vykort och andra bilder i vår visuella miljö.

Lena Sjödin inspirerades till sina haikudikter av bilder och visar nu både och i en liten utställning. Temat är de fyra årstiderna och dikterna är till stor del korta naturintryck, inte sällan med en oväntad knorr på slutet, just så som traditionen föreskriver.

Bilderna är få och kryper nära. Framför allt är höstbilden av ett rostangrepp originell: rost räknar man kanske inte spontant som ett naturfenomen men det är det förstås, en mineralrikets nog så talande bild av förändring och förgängelse.

I haikudikternas natur ligger att vara konstaterande, ibland lakoniska: värderingen ligger inbäddad i den effekt de ger. Haikun ska direkt ge bilder i huvudet, och därför är varje ord dyrbart: inget får egentligen slösas på abstraktioner. Därför träffar inte strofer som "nyanser av november" och "månader i ljusets kraft" helt rätt: de blir för abstrakta; det är för lång väg till bilden.

Men här finns också exempel på dikter som träffar precis rätt. Som vårdikten

"Brinnande brandgul

Med svärta i snölandskap

En koltrast är här"

ger just samma explosion i huvudet som om man hade sett fågeln målad. Och vinterdikten

"Vinterväglaget

Sparklyckan ler i kroppen

Sandbilen kommer"

säger i sin ordknapphet mycket om känslan av att bli berövad oskyldig glädje. Det är god ordekonomi, som underligt nog tvingar texten att använda bildens sätt att påverka själen. Precis det som är haiku.