Movikens masugn, som i många år bjudit säregna och kvalitativa konstupplevelser, visar i år bara sig själv: en liten utställning om masugnens och järnbearbetningens historia.

Därtill har Irene Sahlin och Per Samuelsson installerat ett ljudkonstverk som för tanken till både industri och natur. Från många håll i rummet skrapar, klingar, surrar, brusar och vibrerar det. Ibland tycks det pågå hemligt arbete inuti väggarna, ibland tycks masugnen själv sjunga och gnola. Någon gång blir man primitivt rädd, när ett råmande ljud som från ett stort djur närmar sig.

Även om man så kan associera och reflektera, och även om masugnen i sig är ett konstverk med sina hjul och verk, vackra murarbeten och mystiska schakt, känns det tomt efter alla år med spännande visuell konst. Trösten är att Movikens hamn lite längre bort hyser många godbitar; konstverk som samspelar inte bara med vattnet och grönskan utan med de många lämningarna från brukstiden.

I resterna efter en murad ugn, nu ett stenröse i en dunge, har Stina Neander placerat mängder med små vita kryss som effektfullt bygger verket "Budskap". Kryssen utgör såväl en sekt av hemlighetsfulla, betraktande små varelser som de tecken de iakttar på träden och marken. Som om en främmande civilisation landat på denna avskilda plats för att lämna oss meddelandet "Vakna". Mycket suggestivt och pirrande.

Något av samma tema bär Elisabeth Lindbergs installation "S4065-R75B" i den gamla kolarkojan. Här tycks det vara framtid, och ett hemligt sällskap har upprättat ett högkvarter för att undkomma Den Stora Katastrofen. Böcker, tidningsklipp, mystiska dokument och en knastrande radio talar om utomjordingar, undergång och miljöhaverier. Science fiction att själv fantisera kring; tokspännande inte minst för ungt folk.

Kajsa Gustafssons "När knoppar brister" är en serie krus som tycks spricka upp som blomkronor, genomtänkt placerade i ett naturens eget stenparti. Humor glimtar när Sören Fagerlunds Hin Håle svettas i hyttan, och i Sture Collins "Eva" som inte är någon paradisisk kvinna utan en tänkande apa - kanske mer verklighetstrogen. Träffsäkert sarkastisk blir Anja Tellins naivistiska jätteblomma när man ser att blomkronan är ett skevt hopkommet mosaikjordklot och namnet lyder "Vadå, det är väl bara att skaffa ett substitut?"

Men också skönhet kan vara suggestiv. Lätt förtöjd, som om den just seglat in från sagan, ligger Alf Larssons vackra och smäckra skepp "Strandad Argus" i Dellen. Gjord av enbart konturer, svarta linjer, har den inte mer substans än att den kan vara influten från en annan tid, från drömdimensionen.

Visst finns här verk som hade platsat bättre i en konsthall. Tvärtom finns också verk som är så platsanpassade att de är ytterst svåra att tänka sig någon annanstans, men det är ju inget för åskådaren att klaga på. Det är de som ger störst utbyte av besöket i Movikens hamn: de som lyfts av omgivningen och i gengäld laddar den med karisma och mental energi. Här skulle nog även barnen trivas.