När levande konstnärer ställer ut är det vanligen de själva som gör urvalet av verk som ska visas, ibland i samarbete med en curator. Mycket sällan plockar någon undan bilder utan konstnärens vetskap, förbereder dem och serverar en färdig utställning som en överraskning till konstnären.

Men det är just vad Sofie Jakobsson, flickvän till konstnären Jimmy Dahlin, gjorde. Med knep och trick lurade hon honom att målningarna fanns någon annanstans, och hon valde bilder som han själv inte tänkt ställa ut. Ändå var han, enligt uppgift, nöjd och glad. Och utställningen är välgjord: den homogen i sitt språk, i huvudsak halvabstrakt, tonad i svart och rött och med drag av kollage. Ett par undantag finns från temat, bland annat "Kopia", en Musse Pigg-gestalt mot USA:s flagga, som känns samhällskritisk men mindre originell.

Det intressantaste vore förstås att jämföra denna utställning med en som konstnären själv satt samman. Det närmaste man kan komma för tillfället är att se vad Jimmy Dahlin valt att visa på sin blogg. Förutom fler tekniker är den stora skillnaden att i bloggverken finns påtagliga hot i bilderna. I utställningen är svärtan mer drömsk och symbolisk men också mer försåtlig; det är mindre rakt på sak men också mer utrymme för olika tolkningar.

Surrealistisk är den centrala bilden "Torpet", där proportionerna i denna vår trygghetssymbol förvridits på ett sätt som krossar romantiserandet av små grå hus. Än skarpare är "Bostadsområdet", där husen är på väg att störta samman, delvis av trängseln men kanske också för att rotlösheten i området är så stark att den välter själv husen.

Mycket fin är den lilla triptyken "Jag drömde om fåglar....nyckelpigor.....fiskar" där djuren förekommer mot skyar av gråsvart och blodrött - huruvida det handlar om blod eller inte är förstås upp till betraktaren. I "Dagdrömmar/hemlängtan" kan man skymta en person och långt bort, bakom alla minnets slöjor, små hus och andra drömda ting. Just så diffusa är väl de drömmar om barndomshem och tillhörighet vi bär på: illusioner som gått ur tiden, men som vi ändå mer eller mindre medvetet letar efter.

Jämfört med det direkta språket i bloggen är detta en drömsk utställning, men drömmarna är ofta om inte mardrömmar så i alla fall krossade illusioner eller självbedrägeri. Kanske borde fler konstnärer försöka att ibland låta någon annat helt ansvara för urvalet.