Filmad konst är inget nytt, men med videotekniken har den blivit lättare att både producera och sprida.

Videokonst har blivit en etablerad samtida konstform, och för att göra den tillgänglig på offentlig plats har Sundsvalls museum installerat tv-skärmar i sex av kommunens bibliotek. Under drygt ett år kommer sex verk på mellan två och åtta minuter att rotera mellan biblioteken och visas någon månad i taget på varje.

Det ligger förstås i tiden att, i stället för att hänga upp en målad tavla, sätta upp en skärm där motivet kan växla, röra sig och ge ljud ifrån sig. Filmen ger konstnärerna nya verktyg att arbeta med, men videokonsten har också hinder att nedkämpa. Ett har varit de små grådaskiga skärmarna, som dödat verken och stängt ute betraktaren. I denna utställning används skärmar med god färgåtergivning och riktig svärta. Därmed kommer verken närmare betraktaren; ger mer känslan av den rörliga väggkonst de är ämnade att vara.

Ett annat hinder är att skärmåtergiven konst är lätt att springa förbi. Medan en oljemålning på en vägg sällan uppfattas som något annat än konst flyter videokonsten lätt ihop med allt annat som det eviga skärmflimrandet förser oss med. Här kan placeringen vara avgörande, och ett bibliotek är lämpligt: där väntar man sig inte reklam, spelfilmer eller skval-tv.

Men också på det konstnärliga innehållet ställs krav på att bryta av, att vara något annat än "vanlig tv" samtidigt som man utnyttjar de grepp mediet är bäst lämpat för. Till dem som lyckas bäst hör de som bygger på humor och satir. Maria Lagerborgs "Disk" är bildsekvenser av en diskande kvinna med en disk som aldrig tar slut, ljudsatt med musik och diskljud. Här är vardagsmonotonin fångad i ett nötskal och både ljud och bild väcker igenkännandets leende.

I "På tunnelbanan" reser Catti Brandelius, i diadem och långklänning, medan hon tänker icke-politiskt korrekta fraser - kanske härrörande från henne själv, kanske från vad hon tänker sig är medpassagerarnas hemligheter. Kontrasten mellan människornas oberördhet och den reaktion som de provocerande tankarna hade väckt om de uttalats är enorm, och till det använder Brandelius skickligt ljudet kontra bilden.

Sol Morén gör i "Moln på drift" ett landskapsmåleri i tv-format. Hon har filmat fjällmotiv under en dag och klippt samman växlingar av moln- och ljusskådespel till en sorts snabbresumé, tonsatt med orientinspirerad musik. Om växlingarna varit långsammare och mjukare hade detta kunnat bli något verkligt annorlunda för tv-mediet, nämligen ett verk som inger lugn och frid. Nu blir det i stora stycken flimrigt, vilket är synd på en så god idé.

Hur som helst händer det saker i videokonsten. Och att konsten ska skaffa sig hemmahörighet även i tv-mediet är förstås en naturlig utveckling. Det som krävs är kvalitet och originalitet av konstnärerna, tid och tillvänjning av betraktarna.