Konsthösten har startat; denna helg öppnar flera gallerier sin säsong. Först ut hos Versalen är Indalsfödde Rune Vallström Karlsson, som efter uppväxten gick på export till Stockholm men nu sedan en tid tillbaka bor och skapar på Österlen.

I vissa av hans bilder kan man skymta landskapen därifrån, men generellt är Rune Vallström Karlsson inte den avbildande typen eller ens den konstnär som försöker styra penseln att forma en bild, ett motiv eller en känsla han har i sitt huvud. Med hans egna ord är han konstnären som tar vad han får.

Han lämnar sig helt i färgernas händer: det är hos dem han startar genom att måla dem över varandra, tjockt, brett och kraftfullt och i många lager. I det gränsland som uppstår där färglagren möts, i dess virvlar, former och knudror, uppstår inte bara mängder av olika och ständigt växlande nyanser utan också abstrakta antydningar till figurer.

Vissa av dessa former väljer han ut och hjälper till världen genom att låta dem utvecklas till figurer, färgfält eller abstrakta formationer. Andra får bara vara där i sin outvecklade form, mitt i vimlet av de många färgnyanser som också uppstår i brytningen mellan färglagren, som gör hans bilder färgrika utan att vara färgstarka och som är myllan ur vilken formerna föds. I den så kallade vediska konsten, som bygger på hinduisk tradition, ska inte allt göras uppenbart.

Även om inte motivet styr blir ibland resultatet bilder med rar humor, som de tre bjärt klädda figurerna som tycks ha kronor på huvudena eller det rävliknande djuret med smäktande blick. Men oftast är det just texturen i ytan som ger konsten dess särprägel: fast de ger ett disigt intryck finns inget transcendent över dessa bilder: de är robusta, lite slängiga, handfasta; man ser ett sturskt litet badhus, en bestämd liten hund, ett par papegojor med papegojors vanliga högdragenhet.

Möjligen är de former han väljer att inte förstärka de intressantaste, även om de förstås aldrig hade framträtt om de inte haft den konkreta och påtagliga, verkliga, dimensionen i bilden att stödja sig mot. Dessa former skönjer man på samma sätt som för länge sedan levande djur är knappt urskiljbara fossiler, eller som på de teleskopbilder där stjärnor har börjat födas ur rörelsen i ett formlöst gasmoln.

På så vis blir bilderna inte bara flerdimensionella i rummet utan också i tiden: det uppenbara, det tydliga och innevarande får sällskap av det som är på väg ur tiden eller det som är på väg att inträda i den.