För två år sedan blev hon riksbekant för sin "Stenarnas väg", allén av 21 granitblock, vissa över tre meter höga, som hon målade i den tyska staden Uelzen.

Det har hunnit gå en tid sedan Dagmar Glemme under en tioårsperiod var Sundsvallsbo och hade ateljé här. Numera bor hon i Halland och är verksam i såväl Sverige som internationellt. 300 utställningar har det blivit med åren och en lång rad offentliga konstverk i Europa och Amerika. I Sundsvall har hon inte varit på länge, men nu sprakar några av Knausts konferenssalar av hennes bildvärld.

Hon har ställt ut tillsammans med Bengt Lindström och i färgspråket är de något av samma andas barn, även om Dagmar Glemme är mer återhållsam med färgmängderna. Men båda dras till de enkla grundläggande färgerna: starkt blått, rött. gult, grönt, orange; det är inte blandningar, nyanser och glidningar som gäller utan kontraster.

Det som man upplever som samiskinspirerat hos Lindström framstår som mer generellt naturfolksanknutet hos Glemme. Och även i hennes motiv är det naturfolkens och sagans symbolvärldar som träder fram. Här tycks det myllra av krigare, Påsköns raknästa stoder, mytologiska figurer, totemdjur och fantasyns behornade varelser. Mängden tillsammans med de starka färgerna får målningarna att riktigt explodera; ofta tycks eruptionen starta i mitten av bilden som om den laddats inifrån med färg.

Här finns förvisso milt tecknade fåglar och fiskar, ett och annat ömsint kärlekspar och diverse textfragment som talar om drömmar, som "Det man inte kan drömma har ingen verklighet". Här finns också ett naivistiskt drag som blir riktigt tydligt i de förstulna glasskyddsänglarnas flaskformade kroppar och fransiga vingar. Men i måleriet bidrar det naivistiska till att förstärka det handfasta och jordnära i bilderna: det blir aldrig drömskt eller vekt. Det är naturfolkens primitiva urkraft som strålar ur det.

Ofta tycks inte gestalterna relatera till varandra: de väller fram och myllrar och förstärker genom sin massverkan den samlade kraften. Det finns inte mycket av ensamhet i Glemmes bilder.

I vissa av de minsta verken finns inte alltid explosiviteten. Men i de mer sparsmakade av glaspjäserna och kollagen kan den ha lagts till bara genom några penseldrag eller en dekorerande glasslinga. Och i andra av de glaspjäser hon numera allt oftare ägnar sig åt sprakar av samma färgglädje som målningarna.

Men för de flesta är det i målningarna vi känner igen henne, i tätheten, färgerna; temperamentet - det som främst detonerar i de stora bilderna.