Människan är naturens grymmaste jägare, men också den enda jägare som känner skuld och sorg över att döda en annan varelse.

Denna dubbla hållning tycks ha präglat oss sedan stenåldern, när älgen var en grund för överlevnad men också ett mytologiskt mäktigt djur. I dag har vi debatten mellan de som uppskattar jakten och hävdar det nödvändiga i att hålla nere älgstammen, och de som hävdar att jakt är moraliskt förkastlig.

Lagom till årets älgjakt öppnar Galleri Vox en utställning kring älgen, som visar många aspekter på den och därmed skildrar hur djupt älgen är rotad i vårt medvetande här i Norden.

Vid själva vernissagen berörde ljudkonstnären Björn Ola Lind det urtida genom att spela på ett älgben som på en didjeridoo och ackompanjera den hesa, suggestiva tonen med en bukett skramlande älgklövar. Genom mikrofoner fick han dessutom ljud från sin egen kropp att stämma in i älgbenets ljud. Då var det som om stenåldern återvände; som om skogens egna dova och uråldriga röst sjöng.

Mikael Arvidsson beskriver i en text sin sorg i att som jägare ha splittrat älgfamiljer och gjort kalvar moderlösa. Hans emaljer med älgmotiv bär både något primitivt, elegant och sorgset, inte minst i den lilla älgkalven i snö.

Johan Mauritzson tar älgens parti i sina roliga, fantasifulla och ömsinta skrotskulpturer av till synes en miljon småpryttlar. Älgskinnsstärkarbössan, som ska härda och skydda djuret, kunde ha varit en produkt av en riktigt prillig uppfinnare. Pay-back-älgen skjuter tillbaka. Nya älgbesläktade djur som älgmyran och älgspindeln dyker upp, liksom en läskig älgförfader med mission att skrämmas.

Motsatt ståndpunkt intar Daniel Arlestigs älghuvud med måltavla mellan hornen. Björn Gimstedt å sin sida har på ett enkelt och finurligt vis fångat älgens rena, typiska former i sina smidda tång-älgar.

Hos Ulla-Carin Winter finns inte älgen men väl dess skog. Här är små utsökta, spensliga myrträd i glas, spröda som droppstenar och skenbart växta i ett stycke ur något sällsamt och vackert mineral. Hennes vakande korppar är både majestätiska och hotfulla: här väntar en asätare med lättjefullheten hos den som smitit undan jaktens kontrovers genom att låta andra döda åt sig.

Vad är då älgen för ett urbant samhälle? Kanske ett gosedjur eller en vingelbent seriefigur. Här finns älgar som tycks kissnödiga eller dansanta, samt Jonatan Rists tvåbenta, fullt påklädda älg som röker och väntar på bussen.

Och visst är det så att ju längre bort älgen kommer från naturen, desto mer oälgig blir den: älgen som humordjur har inte mycket gemensamt med skogens konung. Men ändå tycks vi vilja ha den där, arketypiskt inetsad som den är i oss efter hundra generationer av jakt och samvetskonflikt.