Det är tio år sedan konstnären Christian Beijer ställde ut i Sundsvall. På lördag är det åter dags. Popkonstnären, rebellen och underdogen kommer att överraska de som inte har sett hans målningar på länge.

Det är slut på krasch-boom-bang och seriefigurer som placeras i nya och udda miljöer. Det är slut på våld, tuttar och latex. Det som finns kvar, som kanske är det viktigaste, är attityd och den ironiska knorren. Och människorna – både kända musiker, filmstjärnor och fattiga brasilianska kustbor.

Teknikmässigt har han gått från mono till stereo, eller från endimensionellt till 3D. Motiven består ofta av ett ansikte i bakgrunden. Det kan vara Keith Richard eller Serge Gainsbourg. Allting nertonat med tunna färglager eller färgstänk. I mellanskiktet kan det finnas några ord eller föremål som ställer allting på kant. Ytterst står målningens titel med stora blockbokstäver över motivet. Det är ingen viskning, utan ett högt skrik rakt mot betraktaren. Det är dessa tre nivåer som både förvirrar och skruvar målningarna vidare. Bilden säger en sak, tilläggsdetaljerna någonting annat och titel en tredje sak. Tillsammans bjuder de på en resa i tanken eller ett åtminstone ett leende.

Christian Beijer är mycket skicklig med de små detaljerna. Han utgår från fotografier och penslar fram allt mycket exakt i en fotorealistisk stil på duk. Det unika är inte petgörat, utan hur han låter sin fantasi och idéer mixas till en enhet. Subkulturer, musik och film.

Visst gör de kända ansikten, så som de gamla filmstjärnorna Groucho Marx, Lauren Bacal och rappare Biggie och sångerskan Erykah Badu, att man stannar upp. Den effekten vill Christian Beijer utnyttja för att smyga in något budskap.

I tavlan Jacques porträtteras den belgiska sångaren Jacques Brel. En hård min, en cigarett i mungipan och med en skrikig orange ton över allting. En färgstark målning som säkert kommer att hänga i något exklusivt hem. Om man tittar lite noga står det på franska med rosa skrift: "Överklassen är svin". En snyting rakt i nyllet.

Ikonen Keith Richards är målad med extra skitiga färger. Hans ansikte är fårat. Guldfärg rinner ner över motivet. Tavlan heter Elegance.

Utställningen är uppdelad i två avdelningar. Det finns ett rum med porträtt av okända människoansikten från byn Trancoso i Brasilien. Det var där han började måla 1986. Christian Beijer åkte dit i november i fjol för att måla portätt av den fattiga lokalbefolkningen. Men han kände att han måste göra någonting mer: fånga deras själ. Därför har han tagit med olika blommor på målningarna, för i Trancoso var det blommor överallt. De är också nerstänkta med en blågrön färg som får symbolisera den ständigt närvarande fukten.

En av de 15 målningarna visar byns lambadakung som även är en suput. Han ser lite härjad ut, men samtidigt snäll och varm. Vid sin sida har en av de färgsprakande blommorna. En symbolisk skön blandning av människa och blomma. Det här är Christian Beijers sätt att hylla de människor som står längst ner på den brasilianska samhällsstegen.

Vad är det som har hänt med popkonstnären Beijer? Han har blivit en riktig popkonstnär. Han verkar i den ursprungliga skolan; att flytta ihop objekt och symboler från dagens masskultur till en ny helhet. En tanke som rymmer humor och klacksparkar. Det han har lagt till är värme - i de brasilianska porträtten.

Någon plats bland de aktade konstnärerna har han aldrig fått, men han har övertygat folket. Han gör det igen.

Christian Beijer - en underdog.