Det är alltid en upplevelse att gå på en konstutställning. I bland är det roligare än vanligt. Det kan vara motivvalet, tekniken eller färgerna som talar till den ljusa känslan och till de inre leendena. Just glädje är något som konstnären Elisabet Persson, Luleå, vill förmedla, i alla fall till en början. Hon tror att det är ett bra utgångssätt att mötas. Sedan kan man få ramla ner i eftertänksamhet och funderingar.

Utställningen heter Personliga porträtt, och det är ingen överdrift. Här möter vi kvinnor, flickor, obestämda barn – och en och annan hund. De poserar, tänker och utstrålar allt från finurlighet till ren avundsjuka. Men det är mest en slags framåtanda och styrka Elisabet Persson förmedlar.

Hon gör det med lätt abstrakta men ändå figurativa motiv: föreställande men inte realistiska. På så vis kan hon fånga det där lilla speciella uttrycket i ett ansikte med hjälp av förstärkningar och vridna perspektiven och proportioner. Hon målar en hel del i färgfält med svarta kantlinjer. Färgskalan är för det mesta dämpad, men det finns undantag så som i "Förföriska feromoner". Den visar två hundar som står och kollar på varandra. Bakgrunden sprakar i gröngult. Även i "Stilfull stretch" är de där mer glada färgtoner.

Titlarna på Elisabet Perssons verk är finurliga och ger målningarna extra näring. En kvinna ligger naken som en blek marsipangris i en mycket röd soffa. Hon verkar inte bekväm eller riktigt nöjd. Det avslöjar taveltiteln: "Luftkonditioneringen är trasig".

"Det är inte där det gör ont" visar en kvinna i gulgrönt hår som ser lite lustig ut. Samtidigt visar hon mycket tydligt med munnen och ögonen att hon är rätt uppfylld av förtvivlan eller avundsjuka.

Ett lite kantigt barnansikte med ett annorlunda utseende som ändå har någonting piggt och vaket i blicken. Det är det avskalade på dukten som gör att detaljerna ändå för utrymme. "Idérik" heter tavlan, som också har varit med på en utställning utanför New York.

Måleriet, mest akryl, är Elisabet Perssons grund. Med sin grafik, fusion glasskulpturer och emaljer bygger hon vidare på ett annat sätt med sitt bildspråk. I grafiken har hon skalat bort mer. Detaljerna blir med finare linjer, kanske också lite stramare. Men i de små porträtten (collografi) där alla heter någonting med full, så som lekfull, blir det mer grovt, livfullt och humoristiskt.

Emaljerna blir ett steg åt andra hållet. På de små, fyrkantiga plåtarna flyter färgerna ut och ansiktena blir mer roliga, men de är fortfarande personliga och uttrycksfulla.