En konstnär som målar en bild inför publik. Det kan vi svenskar se som intressant, levande, spännande. Men aldrig riskabelt.

För den syriskfödda Sundsvallskonstnären Wejdan Derky är det annorlunda. I samma ögonblick som hon satte penseln till papperet vid sin vernissage/performance i Skönsbergs Folkets Hus i går satte hon också liv och säkerhet på spel för sin släkt i Syrien.

Bilden hon målade är hennes sätt att protestera mot diktaturen, den som nu hotas av den arabiska våren och aggressivt försvarar sig med kriget hängande i luften. Och det har hänt förr i Syrien att oppositionella konstnärer fått händerna avhuggna av diktatorns säkerhetspolis. Här i Sverige kommer de inte åt henne själv, men väl hennes anhöriga som är kvar.

Trots den personliga insatsen, som vi har svårt att föreställa oss vidden av, är det så här hon vill ha det. "I dag föddes jag", säger hon och lägger handen på hjärtat, "för äntligen har jag dödat den fega människan som jag burit inom mig".

Till musik i syrisk folkton drar hon upp svepande linjer och konturer av en sol och ett rött hjärta. Den ena färgen efter den andra bidrar till att forma ett motiv med vita fredsduvor; till en början stilla, tryggt och positivt. Men så - plötsligt - slänger hon häftigt en kaskad rött över alltsammans. Ett uppslitet sår, ett knivhugg tvärs igenom freden och kärleken. Blodets röda färg använder Wejdan Derky sällan, eller ens bjärt grönt och gult. Det är starka utropstecken för att komma från henne.

Runt väggarna hänger Wejdan Derkys konst som Sundsvalls konstpublik är van att se den: flerskiktade motiv där kvinnor, byggnader, fåglar och gestalter är halvt dolda bakom någon sorts slöja; hemlighetsfulla dis, flygande fjäder- eller blombladslika föremål, svepande plymer. Visst finns här och var ett annat bildspråk, som raden av växter på gul botten i en stramare stil som kanske antyder en Wejdan Derky på väg mot något mer sparsmakat skandinaviskt. Men mest ger hon oss Orienten: de mättade färgerna som hon förknippar med solljuset i hemlandet, österlandets formvärld och den mystik vi lärt oss läsa in i den.

Men i ljuset av manifestationen mot kriget talar även de målningarna ett annat språk. Plymerna blir flammor, som berättar om brand och oro och uppmanar till kamp. Diset över staden blir rök. De flygande blombladen och all rörelse i bilderna blir ett tecken på att allt inte står rätt till; tecken för ett tillstånd där stabilitet saknas. Det tidigare tillbakadraget gåtfulla blir något sökande, frenetiskt, vibrerande.

Det är inte bara konstnären och skapandeprocessen som påverkas av ett yttre sammanhang; det gör också i hög grad betraktarens ögon. Och om inte konsten hade denna makt över människors hjärnor och hjärtan, om den inte hade förmågan att tala allvar med dem, skulle ju ingen diktator göra sig besväret att jaga oppositionella konstnärer.

Över tragiken i Wejdan Derkys perfermancemålning stiger solen. Den lyser för att den arabiska våren ska smälta fram också Syrien bortom allt det hemska.