För Kerstin Åkesdotter, konstnär från Söråker, har varje hus en berättelse. och hon har sett många: i sitt arbete för SMHI har hon besökt mängder av avlägset belägna väderstationer i glesbygd och förmodligen sett fler ödehus än de flesta. Och även målat fler.

Nu är det inte ödehus man tänker på när man först ser hennes naivistiska bilder, utan rara, färgglada och förvånansvärt livskraftiga personligheter. De lutar och vinglar och har det inte så lätt; ändå håller de fräscht modet uppe. Husen från Gotland har hon gett en mer dramatisk färgsättning och anfrätt patina, så att de tycks mer nedstämda, djupare in i skymningslandet. Men på flesta bilder är de, om än sneda och lite skamfilade, allt annat än uppgivna: de har stått pall och fortsätter att göra det. Och att inte en människa finns med på någon bild gör inget på det här stadiet, för det är husen som tycks befolka bygderna.

Hon återger dem under alla årstider, i all natur. Om sommaren och hösten bland slösande sommarängar, öppna landskap och gröna ängar. Och i vinterns vita dager, där hon exakt fångar salt- och pepparmönstret hos skog som höljts i nysnö. Med tjocka färglager får hon fram den mjuka, luddiga känslan av hus inbäddade i snö och gör överhängen på taken verkligt tredimensionella. Hon har en detaljerad teknik som medger också mycket små motiv, imponerande noggrant och finstilt fångade.

Ändå är detta inte en idyll. Gradvis blir man varse att bakom allt det rara och ombonat pyttelilla finns en underströmning av vemod. Plötsligt ser man hur mycket mörkt det finns i bilderna. Man ser granskogen, som i "Bäsksele by" står på lut från två håll och hotar att trycka ihop byn till ett intet. Och man börjar ana att de sagoaktigt branta kullarna, skojigt hoptryckta landskapen och de skeva perspektiven kanske just anger att detta handlar om minnesbilder, inte om något verkligt. De öppna landskapen, de gamla byarna, de själfulla trähusen står ju kvar; det är vi som inte finns kvar. De har inte lämnat oss, det är vi som har lämnat dem.

Och så sätter hon fingret rakt på den där längtan tillbaka till det där som vi har förlorat: landsbygdens och bondesamhällets trygghet och tusenåriga självklarhet. Det som är ett öppet sår i den moderna, urbaniserade svenska folksjälen.