När galleristen och konsthandlaren Anna-Lena Huss Nyström var grön i branschen fick hon rådet "Glöm inte de lokala konstnärerna - det är de som drar besökare". Hon fann att det stämde och när hon nu visar några av de favoritkonstnärer hon fått genom åren blandas internationella och lokala namn.

Salvador Dalis grafiska blad ur serien Decamerone visar finstilt tecknade erotiska motiv som tycks hämtade från Tusen och en natt-miljön. Och även om man som jag inte till fullo uppskattar Andy Warhols teknik är han en banbrytare inom konsten, och avviker markant från resten av utställningen.

Internationell men också lokal är Bengt Lindström, Anna-Lena Huss Nyströms storsäljare genom åren som hon omöjligt kan jubilera utan. "Eftertanke" är en klassisk Lindström med svindlande ytstruktur och starkt lysande gul och orange grundton. Vill man så ser man någon fundersamt gnugga sig i ansiktet.

Peter Dahls restaurangbesökare tycks både svartvit och färgad, men det är människotyperna och samspelet mellan dem som fångar blicken. Christian Beijers brasilianska människor är nästan fotografiskt målade, och i Bengt Åbergs kraftfullt mörka "Havsbris vid Bönhamn" ryter havet så man ser det.

Jöran Nyberg förknippas mest med naivism, och här finns ett brokigt färgvirvlande fantasiland, befolkat av rultiga, roliga människor. Hans porträtt har en allvarligare ton, och särskilt "Mildred" och hennes skuggade, mörka ansikte är stilfull.

Lena Lundberg är mest känd för stora akvareller, men här hoppas den lilla "I parken" fram som en färgblixt. Vi ser Grevebäcken i Sundsvall, där hon jämte höstfärger låter ljuset sila ner i alla möjliga riktningar och explodera i bilden till ett riktigt energipiller.

Per Julius fridfulla "Norrländskt sommarlandskap" har en gammaldags patina och får fint djup av mörk skog, sjöns klara spegel och de rosa strimmor som markerar solens avsked. I Marianne Degermans personliga Sundsvallsmotiv ger den svala, blåbruna färgskalan bilderna stort lugn, och i "Vårvinter, Stadsbacken" smyger sig lite vårgrönt in, som spirande växter i fjolårsgräs.

Sval är också Lena Backman, vanligen med kärlek till vitt, jordfärger och geometriska figurer; de ger hennes bildvärld ordning och struktur och viskar att tillvaron är meningsfull. Men hon bryter gärna med detaljer som ruggad yta, kollage eller - som i den lite vingliga båten i "Navigare necesse est" - humor. Den sobra, rödtonade damtrion i "Möte" är smakfull; i "Torget i Kabul" ser man en mur och ett fragment av vit stadsträngsel, som fortsätter att breda ut sig för ens inre syn.

Som alla samlingsutställningar är detta en kokande gryta av stilar. Men dessutom en chans att se verk av välkända konstnärer, lokalt lika väl som internationellt.