På hur många sätt kan en konstnär se och uppfatta en husgrund?

Laris Strunke, bördig från Lettland men verksam i Sverige sedan många år, har för sin del i 25 år återvänt till samma husgrund i fyrmästarbostaden på Östergarnsholme. De målningar som nu visas i Härnösands konsthall har han framställt exklusivt för denna utställning.

Givetvis är det ingen direkt avbildning av husgrunden han ägnar sig åt. Snarare får man uppfattningen att han använder husgrunden på samma sätt som en spåkvinna ser i tesump eller kristallkulan: den blir ett meditationsobjekt där diverse olika bilder från hans eget inre kan manifestera sig. Ändå har han oftast behållit en viss struktur av block och horisontella linjer, som han fångar i färgfält.

Utan att namnge målningarna har han beskrivit vissa av dem i musiktermer. I de svagt ljudande "pianissimo" tycks ett förhänge eller en dimma täcka och tysta ner det som pågår bakom. Men även visuellt blir de lite stillastående och fråntas sin gåtfullhet, särskilt om man tänker sig dem utan de andras sällskap.

Mer finns att hämta i de snabba "allegro vivace", de som är fyllda av former och energiska färgkontraster som gult/svart/vitt, orange/gråvitt och blått/gråbrunt. Här kan man, om man vill, i de mörkaste fälten se fler och fler gestalter: människor som ligger hopkrupna i sömn, går framåtböjda i vind, lutar sig bakåt med håret på ryggen; fågelgestalter med vingar, hundars bakkroppar.

Det vågräta linjemönstret får ibland samma effekt som i antika gravmålningar: gestalterna agerar var och en för sig i rader. När man går närmare ser man också rörelse i färgen inom fälten också; i en stor, i övrigt ganska lugn målning framstiger till exempel mönster som av lavar - kanske direkt komna från husgrunden. I en av de målningar han beskrivit som "furioso" tycks de dovt brunsvarta fälten vibrera av mörk frenesi.

Ett par av de mindre verken sticker ut genom att de frångår linjemönstret och i stället framträder som abstrakta landskap med djup: man tycker sig se berg, skogar, vatten och byggnader. Om Strunke själv använder husgrunden som medium för att framkalla sina siarbilder så gör han egentligen bara halva jobbet: det är som om han väntar sig att betraktaren ska använda hans målningar på samma sätt, som katalysatorer för sina egna bilder.

Britt Ignell Karlbrand från Göteborg är skulptör och tecknare. Här är det väl hennes teckningar som åskådliggör utställningens titel, Skulptörens vedermödor - flera av dem har motivet av en kvinna som gör sig för på något sätt. Men det är skulpturerna ögat fastnar vid. Som de hängande trådskulpturerna, där halva effekten utgörs av de skuggor de ritar på väggen. Eller de i serien med namn som "Kryp" och "Morf", som är naivistiskt glada men som också pekar på att havets tredimensionella tillvaro har utvecklat en helt annan formvärld än den tvådimensionella landytan. Formen av en manet har ingen motsvarighet på ytan.

Mest fascineras jag av "4 strukturer av ett avlägset minne", konstruktioner av oregelbundna ringar som för tanken till primitiva bakterieformationer. Trots sin stillhet bär de en rörelse inom sig: man väntar sig att något när som helst ska brista fram ur dem och ta nästa steg i evolutionen.