Planer på att vimla på stan i mellandagarna?

För cirka en månad sedan kom idén till fyra vänner, med konst och Sundsvallsrötter som gemensam nämnare, att ställa ut tillsammans. De är unga och vill, förutom att visa konst, också bjuda musik under kvällarna för att det ska vimla lite mer än det brukar i ett galleri.

Den mesta konsten är tillkommen under den gångna månaden, så produktionstempot måste ha varit högt, och det känns som att ett och annat är mer experiment än färdigt verk. Men framför allt finns här en stor variation i uttryck och motiv, och även likheter i och framför allt färgton. Mättade jordfärger, brunt och svartvitt dominerar.

Mest färgglad är Olof Ahlström, den som väl är mest känd i Sundsvalls konstliv även om Erik Lindström på senare tid ställt ut flitigare. Olof Ahlströms bilder är suggestiva, abstrakta landskap, en sorts flygbilder av stilla, märkliga världar. I "Orchids" spirar bleka, nästan genomskinliga blomfigurer upp ur karg mark genomlöpt av sprick- eller åsformationer.

"Personal stratum" avviker från flygbilderna: här är betraktaren inträngd i ett gytter av stammar eller höghus, och i någon dimension manifesterar sig en spindellik varelse med tentakler. Man ser hela tiden nya figurer i bilden och om Ahlströms övriga målningar andas lugn gåtfullhet har denna en ton av spänning och oro.

Erik Lindström vidareutvecklar sin teknik att låta en enda obruten linje forma motivet. Han visar kroki, händer som formas ur ett mönster av gröngula färger - och inte minst triptyken "Birds of travellers" - fåglar som förändras med de resor han själv gör. De var tänkta att bli "skitiga" men blev stilfulla och värdiga, liksom krönta med sina huvudplymer. Här har hans enlinjeteknik hittat ett lugn och en tillhörighet - och en verklig formvärld att samsjunga med.

Fredrik Wimmercranz har en teknik att lägga rand- och rutmönster över vissa delar av sina motiv, och skapar så ett personligt skuggspel. Den bistre lille mannen med luva suger betraktaren till sig: uttrycket i hans ansikte och mörkret i bilden får tanken att gå till Pär Lagerkvists Dvärgen: trots att han är liten bär han ett hot. Från samma konstnär härrör också en elegant gitarrist eller lutenist, upphöjd i sitt musicerande på halvt drömda strängar.

Över flera av Johan Norbergs teckningar och bilder vilar humor; i hans branta toppiga berg och små lusthus som vajar på smala blomstjälkar finns något sturigt muminaktigt. Till de mer skruvade hör "70-talet" med sina karikatyrmänniskor (och kanske en ubåt?); i "Hem - vars?" har han låtit en slöjtunn gestalt irra runt i ett svart kosmos. Men "Dalavila" med sin bruna ödslighet är nästan sakral i sitt lugn.

Visst är det en ganska yvig utställning, men här finns mycket att fundera kring. Somt ungdomligt och somt mycket moget.

Tillägg: Vernissaget äger rum på juldagen och galleriet håller öppet 12 - 21 alla dagar.