I år är det tomteinvasion på Murberget.

I de små stugorna, som finns kvar sedan bondesamhällets långa tid, är de utplacerade i grupper och sysslar stillsamt med traditionellt tomtegöra som klappinslagning, alternativt hantverk eller avkoppling.

Restomten Matias packar sin väska, konstnären Kallenardo sitter vid sitt staffli och bagartomten Leevi förbereder julens brödfrossa. Skomakaren Simo, skräddaren Einari och väverskan Kaisa arbetar hårt för att vara klara innan julfriden lägger sig, och några har rentav bildat ett rockband. Tomtarna hänger nämligen med och förändras med sin tid, precis som de gjort sedan urtomten uppträdde i mänsklighetens gryning.

Murbergets tomtar är finska, och sådana har yrken och namn och är verkar vara mer som folk är mest än de svenska. Murberget samarbetar med Satakunta museum i Björneborg som visar en stor tomteutställning vartannat år. Tomtarna tillverkas av Satakuntas tomtemakare Markku Hannula och Hannele Suominen och är ganska docklika om än individer.

Säkert gillar barnen att kika in på scenerna i de sparsamt belysta stugorna. För vuxna är nog kringinformationen mest spännande, inte minst om tomtens långa vandring från äldre stenålderns fångstplatser till vår julklappsstund.

Tron att övernaturliga väsen skyddade vissa platser härrör från den nomadiserande jägar- och samlartiden. För att använda deras revir måste man be om lov. Människan var utlämnad åt naturen, åt jakt- och fiskelycka, och måste hålla sig väl med den. När hon blev fast boende och började bruka jorden kom naturplatsernas skyddsandar att betyda mindre, men än var man beroende av att det gick väl för gården. Skyddsanden flyttade med och blev tomtens väktare, tomtrådaren eller tomtgubben. Kanske är det förklaringen till ordlikheten mellan "tomte" och "tomt".

Tron på skyddsväsen tycks ha levt kvar i många kulturer - än i dag hör man äldre svenskar berätta om hur de som barn måste be vittra om ursäkt innan de slängde ut skurvatten. Och alla tomtar flyttade inte med till gården. Elsa Beskows Tomtebobarnen handlar till exempel om skogstomten, som alltid levt kvar i någon grad i svenska skogar.

I de fyratusenåriga Rigvedaskrifterna nämns tomtens förfader Vastospati ("ställets herre"). Romarna hade Laren, som beskyddade hus, människor och djur och som de ställde fram mat till. Isländska sagor berättar om vättar, där en sort är knuten till gården/tomten och kallas tomtvätte, alltså tomtens väktare. Kristendomen bekämpade den urgamla väktartron; till exempel varnar den heliga Birgitta: "Given icke tomtarna förstlingsoffer av edra kreatur och svin, ej heller av bröd eller vin eller andra saker". Offret var viktigt; det gällde att tacka för det man fick och det gjorde man genom att dela med sig, samma praxis som när judarna i Gamla Testamentet offrade djur till Herren. Själva sätter vi ut gröt till tomten, medan man i Finland håller man bastun varm åt honom.

Tomten såg också till att människorna odlade sina karaktärer. Han tålde inte slöseri, oordning, försumlighet, superi, elakt humör och dålig hygien och fostrade så fram egenskaper som gynnade samhället. Om tomten var ond eller god reddes väl aldrig riktigt ut, men han levde kvar och flätades även hos oss så småningom samman med det presentgivande helgonet S:t Nicholaus. I takt med att folk tappade tron på tomtväktaren tappade de också sin fruktan för honom, och som många gamla gudomar blev han med tiden allt snällare.

Och tomtesmeden Artturi vid sin öppna spis på Murberget ser faktiskt mest ut som en vanlig bondgubbe. Vilket många tomtar kanske också var, i gamla tider. Gränsen mellan människa och övernaturligt väsen är, som alltid, flytande.