Konstfoto startar säsongen i det lilla galleriet hos Café Dolcetto.

Här brukar alltid konstnären presenteras i några meningar text i samband med utställningen. Så är inte fallet med Monica Lindgren, vilket är lite synd. Hon framträder enbart genom sina fotografier, där dubbelhet i olika bemärkelser är ett genomgående drag.

Ett undantag från den regeln är de små, skämtsamma bilderna där en baddräktsförsedd plastängel uppträder i olika situationer. I övrigt är tekniken att kombinera flera bilder till ett verk, antingen genom att placera dem invid varandra eller rentav ovanpå varandra, så att de dubbelexponeras till en ny bild. De verk där flera bilder samspelar må vara välgjorda, men det är bland dubbelexponeringarna som de intressantaste motiven står att finna.

Här har Monica Lindgren skapat abstrakta verk som tekniskt sett är förvillande lika grafikverk. Medan motiven tolkningsmässigt är flerdimensionella blir deras ytstruktur nästan platt: kombinationen av - ofta - ett fotografi med stor djup och en närbild ger en närhet som ibland nästan får dem att stiga ut ur ramarna. Kombinationen ger också originella, mustiga färgspel.

Den kanske vackraste är "Viken ligger tyst", där ett sjölandskap på avstånd också rymmer några fridfulla kor som går omkring där himlen skulle ha varit, vilket gör bilden drömsk, overklig. Den varma färgskalan bidrar till att göra detta till en vision om sommaren snarare än sommaren själv.

"Hösten landar" framhäver ett motiv från en kaj i obstinat, röd klösighet, och i "Då nu sedan" växer skog på båda ledderna och omramar ett vitt område som får en sorts vit andegestalt att tona fram.

Här finns också olika varianter på i hur hög grad de dubbelexponerande bilderna smälter samman eller förblir två individuella bilder. I "Havet går mot sitt slut" ger närbilden av en rostangripen yta visserligen ett ovanligt färgspel åt havsmotiven under, men det förblir ändå ett kollage av ett hav och en rostyta. I "Mellan platserna" däremot bakas bilderna ihop så väl att det knappt är möjligt att göra sig en föreställning om hur de ser ut individuellt. De har helt organiskt förenat sig till en ny bild; ett abstrakt, blågrått drömlandskap, kanske ett motiv från en framtida stad, som mer än någonsin drar åt det grafiska uttrycket.

Det är här hennes speciella teknik blir som mest spännande: när det med något så konkret som fotografi går att göra något som varken är konkret eller liknar fotografi, men som ändå får en tydlig konstnärlig röst.