Mörka, ruvande berg; gränslandet mellan natt och dag, grådager.

När Agneta Arnfridsson, född jämte men bosatt i Sundsvall, skildrar naturen är det i nästan uteslutande mörka färger. Men trots det begränsade färgvalet - mörkt blått, brunt, grönt och jordfärger - lyckas hon för det mesta skapa förvånansvärt mycket av subtila skiftningar i sina färger, som ger bilderna djup och liv.

I "Stillhet" reser sig ett fjällmassiv i skugga, där de små, måttfullt blå fjällsjöarna tack vare de mörka bergens bakgrund ändå framstår som klara, kalla. Där fångar konstnären också fint solens tappra små försök att tränga igenom tjocka, välvande moln. Suggestiv och full av rörelse är också "De klaraste tankarna kommer vid gryningen", där ett mörkt molnhölje rullar in över bergen och bådar oväder och storm.

Ofta är bilderna stilla i grunden men har någon ingrediens som skapar rörelse. I dessa två är det molnskyarna, där naturens krafter lägger en sorts oro till bilden. I den lilla "Stanna upp en stund", som för tanken till brytningstiden mellan höst och vinter och där marken ligger stum i sina jordfärger men isen redan lagt sig på sjön, är det i stället en vit sky, en snövirvel eller en bränning, som blåser in och får betraktaren att fundera på vad det kan vara. Det ger bilden spänning.

De båda stora "Livets väv" gör ett dystert intryck. Här blir allt det bruna för dominerande, för enahanda och för stort, och bilderna har inget centrum. En liten godbit är däremot "Under trädet", som liksom "Stanna upp en stund" tillhör de ljusare motiven. I "Under trädet" ser man en den försiktiga, silande dagern av försynt vår; det späda ljuset då vintern tar farväl. Även formmässigt får denna bild en fin skirhet och utmärkt balans av de finlemmade grenarna som spretar uppåt i bilden.

När hon använder blått och grönt är det ofta i bleka nyanser som ger bilden den mulna dagens vilsamhet. I serien "Sjön", "Skogsbrynet" och "Bäcken" är färgen inte lika nyanserad som i de mörka fjällmotiven; medvetet skapas här en plattare bild men en där färgspelet är behagligt, särskilt när de hänger tillsammans som en triptyk.

Det är inte lätt att i bildkonst återge mörker, men det är alltid spännande när någon gör det. Och i Arnfridssons mörker finns mycket liv.