Redan 2003 ville Fotomuseet på att visa bilder av litauern Antanas Sutkus, dokumentärfotograf i huvudsak verksam under Sovjettiden. Han hade då skickat nära hundra bilder till en samlingsutställning där bara några fick plats. Sedan dess har Fotomuseet förfogat över samlingen och visat dem som separatutställning i bland annat Moskva, Stockholm, Helsingfors och Göteborg men aldrig i Sundsvall. Inte förrän nu.

Till de mest kända bilderna hör de på den kameraskygge Jean-Paul Sartre; man ser honom ute, sittande på café och med sin livskamrat Simone de Beauvoir. Annars är det vi ser, förutom tekniskt sett kvalitativa, handkopierade och knivskarpa bilder, vardagen i Litauen under ryskt herravälde och under efterkrigstiden, cirka 60 - till 90-tal.

Här finns en slående blandning av gammalt och nytt: å ena sidan kvinnor i huckle, å andra sidan de i blommiga 60-talsklänningar och klackskor, och småkaxiga killar i 70-talsmode som säkert känner sig jättecoola. Här finns ungar som glatt klänger på en motorcykel, mot bakgrund av en ohyggligt nedsliten husfasad. Ofta är det porträtt, och blickar tycks gå som ett tema genom stora delar av utställningen. Det är glada blickar, sorgsna blickar, vemodiga blickar, innehållslösa blickar, och personerna tittar så intensivt in i kameran att det är som om livsflödet för ett ögonblick stelnat till och frusit fast.

Utan att vara effektsökande fångar Sutkus också det humoristiska. När ungar hänger på ett staket och en flickas underbyxor glimtar fram är det ju bara sådant som händer och som framkallar ett småleende. Också i pojken som paddlar omkring i en balja i en vik tycks Sutkus ha fångat tillfället i flykten, som ofta. Grabben som står på en ladugårdsbacke med en fiol i näven och iförd en vuxens avklippta kostymbyxor, medan pappan tillrättavisar honom, är en smått dråplig bild men också en av dem som säger något om samhällssystemet, om hur viktigt det var att bli något stort och uträtta något för staten.

När det gäller skildringar av det gamla Sovjet har vi annars lärt oss leta efter lidande, men här finns inte det - det enda som gör ont är en helt opolitisk bild av gossar med hockeyklubbor som verkar ha slagit ner en kamrat. Den mest symboliskt laddade bilden är den där Leninstatyn lyfts bort med lyftkran, fortfarande pekande mot framtiden och med de avhuggna benen kvar på sockeln. Det är ett talande farväl till Sovjetväldet. Om Sutkus talar om systemet gör han det annars subtilt, som när Lenins profil blickar ner över de gymnastiserande flickorna, eller när soldater nojsar med flickor runt en barnvagn. Män i uniform är här normalt.

Det han tycks vilja berätta om är ganska lite ett samhällssystem, i hög grad en tidsepok och allra mest människorna och deras vardag. Den som på något märkligt vis tuffar på trots alla omständigheter.