Det är kaxigt av Iso Porovic att ge ut egna svenska dikter och dessutom välja en boktitel med ett ord som hittills inte funnits: Den mystika reträtten.

Ordet mystik finns ju, som substantiv, det är en gåtfullhet eller en religiös riktning ”som genom kontemplation o.d. söker nå förening med gudomen” (SAOL). Som adjektiv finns ordet mystisk, det vill säga gåtfull, eller mytisk som betyder diktad och hör ihop med åldriga berättelser.

Iso Porovic har inte valt något av dessa befintliga ord, och jag förstår honom. Mystiskt är så mycket nu för tiden, som bilnycklars sätt att försvinna, och mytiskt känns överspelat mer än tidlöst.

Den långa undertiteln får ses som ett förtydligande, att den mystika reträtten är ett tillbakadragande till något ursprungligt och oändligt. Om inte till Gud så till en bosnisk hemmahörighet, kanske. Poeten är född i Serbien, författare och skolad till skådespelare i Sarajevo. Han har varit vid Bosniska Nationalteatern och har nu fast arbete vid Teater Västernorrland.

Här berättar han om sin längtan hem. Vad är då hem? Och vem är hans Du, ett land, en rymd över det, en gud eller poesin? Han skriver:

”På stormvindens insida skrev jag ett brev: - Till dig, min fjärran älskade! du är den dikten jag fann, öm / du är den som kan övertala en död vän att sjunga. Du kastade ditt skeppsankare djupt, evigt inom mig. Utan dig: förgäves gör sig havet blått!”

Även om vi söker efter ”det ursprungliga, oändliga” i religionen, i kärleken eller i minnet av barndomens platser, så är kanske havsdjupet inom oss det viktigaste målet för reträtten, tillbakadragandet.

Inom dramatiken finns vägvisare. Iso Porovic har tolkat Dostojevskij, Ibsen, Miller, Shakespeare, Strindberg och Havel, för att nämna några kända namn. Ibland märks en fläkt av Shakespeares lyriska friskhet, som när ett fönster liknas vid en uppslagen bok. Dikten börjar med moderns röst, hon ropar efter sonen, trädgården blommar, åska följs av frid. ”Medan mitt fönster - denna underbara bok - gråter.”

Eller i dikten om hur solstrålar låter. Den är liksom många andra av dikterna fylld av utropstecken, mer än vi är vana vid i svensk poesi. Han gör ord som hallonhudfält och ropar O! Ett patos som är intressant att vänja sig vid. Man får så mycket tillbaka, om man går med in i detta storslagna allvar.

Däremot finns det språkfel som är svårare att följa med i. Detta får förlaget och korrekturläsaren Ulrika Eklund ta på sig, som särskrivningen ”år tusenden”, ”den poeten som” och ”flyta dig till apelsinträdets skugga”, eller ”våren i våran öde by”.

Sådant slarv krockar med den ganska pretentiösa formgivningen av Lia Jacobi, som också fotoillustrerat. Hon har placerat dikterna på högersidor och varje vänstersida är tom så när som på en vacker anfang (motstående dikts första bokstav). Några dikter har karaktär av flygblad eller stencilpoesi, hastigt nedklottrade utbrott, och lysande i sin genre, men då känns det tokigt att de presenteras i så elegant presentförpackning. Det borde kanske ha varit två böcker! En fri och rå och en högstämd, vacker.

Att skriva på ett nyligen inhämtat språk kan ge ofrivilligt komiska effekter: ” Nu: / letar jag efter / gråten / med blicken i brasan.” ”Nordens reseskildringar” är en konstig samlingsrubrik för dikter från olika platser i Sverige. I dessa språkfrågor faller inte skuggan på poeten, utan på förlaget, som borde lagt några slantar på lyriskt bistånd.

Så till sist, varmt välkommen till den svenska poesiscenen, Iso!