Gennadij Ajgi, Vizma Belsevica, Inger Christensen, Hugo Claus, Janet Frame, Ryszard Kapuscinski, W G Sebald.

Till raden av författare som under innevarande decennium dött och därmed gått miste om ett eventuellt nobelpris måste den indonesiske epikern Pramoedya Ananta Toer (1925-2006) räknas.

Det är ett oblitt öde i en epok begiven på nyheter och spekulationer: intresset för en avliden presumtiv nobelpristagare har en tendens att svalna kort efter att kroppen kallnat.

Nu är Toers författarskap inget cold case, utan ett högst levande bevis på berättarkonstens odödlighet. Och aktuellt: efter Buru-kvartettens första del, Människornas jord, kommer nu i Per Holmers solida översättning av tvåan, Ett barn av alla folk. Buru är namnet på den ö där Toer satt fängslad lejonparten av åren 1965-79: innan romanerna fick sättas på pränt framförde han dem muntligt för medfångarna. Hör litteraturens ursprunglighet!

Fast Toers position som inte bara Indonesiens främste författare utan också som ett slags samlande intellektuell symbol och gestalt för det nationella medvetandet och samvetet – han kallades Pram av sina otaliga läsare och beundrare – grundlades redan 1947, då han internerades av kolonialmakten. Frisläppandet två år senare sammanföll med Indonesiens självständighet från Holland.

Och när han fängslades 1965 var det i själva verket en mild bestraffning: under general Suhartos första år vid makten mördades minst en miljon människor, främst kommunister och förmenta vänstersympatisörer.

Men i Ett barn av alla folk är året 1899 och den koloniala makten så total att ingen advokat skulle komma på tanken att hjälpa en infödd i en process mot en holländare, oavsett vilka allvarliga brott den senare begått. Och om den första delen inkluderade en kärlekshistoria, så är den andra med nödvändighet ett sorgearbete, om än stoiskt och osentimentalt: Minkes älskade fru Annelies (fadern holländare, modern javanesiska) har under oklara omständigheter mist livet i Amsterdam.

Berättarjaget Minke är författarens språkrör och en milt sagt sammansatt gestalt. Han bor kvar med Mama, sin högt värderade svärmor som efter makens död tagit över och med stadig hand utvecklat dennes företag, vilket i sinom tid blir föremål för en arvstvist. Minke är privilegierad: den förste javanes som genomgått Surabayas exklusiva holländska gymnasium.

Medan han stillsamt sörjer frun och när läkardrömmar ägnar han sig med allt större framgång åt journalistiken. Men vad vännerna önskar – att han för folkets skull skall börja skriva på malajiska eller javanesiska – är att inte vad han själv (som stolt likt en tupp minsann får göra en intervju på engelska!) innerst inne vill: jämfört med holländskan är de torftiga skriftspråk. Dessutom är ju nästan alla infödda analfabeter, så varför kasta pärlor åt svinen?

Minke har delvis internaliserat kolonisatörernas blick – skulle exempelvis aldrig kunna gifta om sig med ett fullblod – och anammat europeiska tankebanor, utvecklingsidéer och värdesätt. Men han vacklar och liksom prövar sig fram i tillvaron, bland ståndpunkterna. När han ger sig ut på en reportageresa till sockerrörens och risfältens bönder finner han sig vara en modern Columbus, i färd med att upptäcka en ny kontinent. Och vilken fruktan han väcker bara genom att bära skor: För vanliga människor innebar skorna makt, makten hos Europa, på samma sätt som Kompaniets gevär och kanoner.

Iakttagelserna av svält och fattigdom leder till slutsatser om utsugning, maktmissbruk och korruption, ett politiskt uppvaknande men också en tilltagande kluvenhet som emellertid snarare än att hota hans identitet får honom att växa horisontellt. Det avslöjande reportaget kommer dock inte i tryck: tidningarna är beroende av plantageägarnas pengar.

Den rättframma prosakonsten är samtidigt inflätad i intrikata mönster av beroenden och konflikter som rör klass, kön, ras och inte minst språket, dess nivåer och makt. Med bredaste pensel och finaste blyerts har Toer skrivit utvecklingsroman, släktkrönika och kolonialhistoria i ett. Det är rejäl litteratur, parallellt skälvande. Trean emotses.