David Jonstad: Vår beskärda del - en lösning på klimatkrisen
Ordfront

Där finns de som tror på ombetingning av den enskilde för att få oss att frivilligt byta livsstil. Och så finns de som menar att politiska beslut måste gå i bräschen; att klimatkrisen är för allvarlig för att läggas i händerna på enskildas dåliga samvete medan samhällsstrukturerna fortsätter att göra det dyrt och obekvämt att vara klimatvän.

David Jonstad, frilansskribent med klimatfokus, sällar sig i stort sett till falang två. Den taktik han förespråkar är koldioxidransonering, modernt uttryckt individuella utsläppsrätter.

Om ett utbud är begränsat, till exempel utrymmet för utsläpp av växthusgaser, måste det fördelas så jämlikt som möjligt, resonerar han. Ransonering är då att föredra framför energiskatter, som drabbar rik och fattig lika hårt, eller marknadsprincipen som tillåter de rika att köpa sig fria. I hans system skulle visserligen ransoner gå att handla med, men den som säljer får då något i gengäld: alla har samma utgångsläge.

Ett system där alla varor ingår, och varje varas klimatpåverkan därmed måste kartläggas, är i nuläget för omfattande. Bättre då att endast ransonera de direkta energiinköp vi gör, som el, drivmedel och flygresor.

Boken redogör för systemet på ett trovärdigt och intressant sätt och har många poänger. Sant är att folk även i ransonering måste kunna leva bra liv, att samhället måste inrättas för koldioxidfrihet, och att omställningen för de flesta svenskar kanske inte blev så stor: även här släpper ju de rika ut mycket mer än de fattiga. Och för många av oss - som kämpar för att följa de miljöråd vi får dag ett, bara för att dag två få veta att vi gjort fel och har ökat utsläppen i stället - vore ett så klart och redigt system en befrielse.

För att understryka att vi människor kan om de vill Jonstad flera spännande utflykter tillbaka till krigsåren, då samhället i en blink ställdes om till lågkonsumtion med alla goda vilja. Hans argument är att människor är beredda till stora uppoffringar - om de görs av alla andra också.

Vidare kräver ett framgångrikt politiskt projekt engagerade medborgare. Alla måste ställa upp med hjärtat, hävdar Jonstad. Och här börjar det kännas som om han glider över från pragmatik till idealism och en alltför stor tro på människans välvilja. Om det som räknas är att vi tillsammans odlar grönsaker på bostadsområdets gräsmatta eller lånar bil av varandra står vi inför andra problem, nämligen de som hör ihop med vår eviga benägenhet att krypa undan ansvar för det som inte är enbart vårt eget.

Varje människa kan göra storverk, men bara om hon är starkt motiverad eller tvingad. Och medan ett krigshot kryper under skinnet på var och en är klimathotet ännu diffust i vår del av världen. Att få bukt med överkonsumtion är dessutom en global uppgift. Drivmedelsransonering skulle säkert sticka i ögonen på svenskar som inte har bensin nog för att åka till affären, om de fiskpinnar de önskar köpa fortfarande tillåts resa jorden runt för att paneras.

Ändå är detta en läsvärd, insatt och inspirerande bok att reflektera över - kanske till och med inför något som i någon form kan bli verklighet. Den metod boken i huvudsak förespråkar är säkert ingen omöjlig väg. Bara en svårare än vad som framgår.