Ett hus och en förlust av kärlek. Så börjar Björn Gustavssons andra diktsamling ”Mörker, paradis”.

Först kärleken ”När vi var vi, och vi blinda / levde i ljuset”, och senare avskedet: ”Vi vet att vi lämnar / något vi aldrig kan lämna. ”I minnet av kärlekens paradis finns den här bilden: ”två unga ryggtavlor framför kakelugnen”. De bor i en glesbygd med fäbodvallar, myr och storspov. ”När jag blundar svävar vi chagallskt över byn”.

Så här enkel och vacker är Björn Gustavssons poesi, i bästa mening sentimental. Jag vill göra ordet sentimentalt rumsrent och klingande. Björn Gustavsson vill göra godheten möjlig att skildra. Godheten är inte mindre intressant än ondskan, bara svårare att skildra, enligt Norman Mailer, som poeten hänvisar till. Är det lika svårt att skildra kärlek? Två unga ryggtavlor och en kakelugn är en bra början.

Poeten frågar: ”Kan det vara att kärleken är en långt mer förfärande kraft är hatet, därför att kärleken är en så mycket starkare, mer omvälvande kraft?

Björn Gustavsson kan skildra kärleken, som när mannen gräver i trädgårdslandet en morgon när himlen är ”fruktigt röd” och han väntar på att kvinnan ska vakna och de ”åter ska mötas i den himmel som är vår som var vår”. När dikten skrivs är himlen inte länge deras. Flyttbussen har hämtat allt. Men huset står alltid där. I minnet.

Med kursiv stil fäller Björn Gustavsson in vad han kallar fragment. Först kärleksord, som efteråt tycks just förfärande stora och naiva: ”Inom mig blomstrar en sommaräng. / Om du vill veta, är du landet där den ligger”. Ännu hemskare: ”Du är gnistan från den gudomliga sfären som fallit ned i min mörka materia.” Så rörande egocentriskt: ”Försiktigt måste du värma min mark, lite i sänder, annars spricker jag som lera, du sol”.

Är detta verkligen kärlek? Att bli så idealiserad, identifierad med solen, är svårt. Att bara vara den som ska komma med värme. Det låter vackert men brister i ömsesidighet.

I flera kursiva småstycken är det tydligt att kärleken är enkelriktad. Där finns den trötta mamman som svarar: ”Om du inte är tyst ska jag sälja dig.” Ännu ett paradis, förlorat: Kyrkoherden som 1914 skjuter ut sin eka i vattnet och minns hur han kom till pastoratet med sin unga hustru. Björn Gustavsson skildrar detta paradis med citat från tiden, till exempel en romantisk sång med text av Holger Drachman (tack till Google, för i diktsamlingen står bara raderna): Snart er de lyse naetters tid forbi / og mörker stiger bag de dybe vande. Mörkret stiger bakom de djupa vattnen. Prästen har blivit änkling.

Hans öde återkommer senare i ett samtal mellan poeten och hans dotter. Hon leker att hon är prästen som rodde ut på sjön och drunknade. En så förfärande kraft kan alltså kärleken vara. Om det verkligen är kärlek, detta.

En boksida viker jag ner hörnet på, för att hitta tillbaka till. Också denna dikt beskriver ett paradis att lämna. Snö har fallit i gräset och dottern leker krypande att hon är en ren. Hennes ord är diktens och kanske diktsamlingens centrum: ”Jag vill hinna leka alla sorters djur innan jag blir tolv, / sedan är jag för stor”.

Kanske lyfter jag fram nyttoaspekten för mycket, men jag känner verkligen att Mörker, paradis är en bok att leva på. En carpe diem-bok som inte väjer för det mörka. Det är i det mörka man behöver ta vara på det ljusa, det som är och det som var.

Björn Gustavsson skriver inte ur paradiset, utan ur mörkret som står först i bokens titel. Som Victoria Benedictsson gjorde när hon skrev sin novell Ur mörkret.