Konsten och kapitalet är det raster Klas Östergren lägger över 80-talet för att skildra det i romanform, "Den sista cigarretten".

Visst stämmer det men är också ett smart sätt att både skriva en till roman förklädd essä om samtidskonstens avvägar och en samhällskritisk om ett decennium präglat av finansvalpar och stora affärer.

Det mer händelserika 80-talet – som mordet på Olof Palme – svävar omkring i bakgrunden i en roman som fördjupar sig i mer privata relationer. Och åtminstone till det yttre har drag av självbiografi. Huvudperson, och berättare, är en författare som liksom Östergren själv då bodde på Söder, sedan drog söderut till Österlen och lantlig avskildhet.

Den vinkeln på 80-talet är möjligen det problematiska. Många sidor fylls av meningslösa dialoger, lätt flummiga interiör från bohemliv på barer och diverse slingrande kärlekshistorier. Långa stunder tycks Östergren mer intresserad av det privata, vare sig det är självbiografi eller fiktion, än av att verkligen skildra en nyss förgången samtid.

Intrigen – om det ordet alls passar – handlar om hur författaren i berättelsen dras in i den konstintresserade affärsmannen Jörgens stora projekt: att göra en installation som både skildrar sin samtid och dödförklarar konsten. Det senare tänker han göra genom att på Bukowskis ropa in Dardels berömde "Den döende dandyn" för ett antal miljoner – och sedan måla över den. Liksom han tidigare murat in en skulptur av Milles.

Med sådana uppslag får Östergren många tillfällen att fundera över den samtida konsten. Den skildrar han med mer bedrövad än ilsken ironi; det är som en sorgesång över den bildkonst som förflummats till installation. Träffande är det, bitvis rätt roligt.

Om än inte helt, ty detta är en dyster skildring, då och då lätt absurd. Som när dandyn får ett andra liv i fotoform, med stelfrusna lik som modeller.

Själva berättelsen har drag av metaroman: den handlar också om hur berättaren skriver en roman om hur det var då, på 80-talet, som han nu minns det några år in på det nya millenniet. Stilen är svävande, berättelsen tycks röra sig kring sin egen historia; fördjupar sig i tillfälliga möten, sedan tar fart, får fatt på något väsentligt om den tid som skildras. Men vindlar sedan in sig i alla dessa oändliga, närmast pinterska dialoger, exakt avlyssnade men för det mesta innehållslösa.

Stundom förefaller Östergren smått vilse i sin egen berättelse; som söker han den utan att riktigt få fatt på den. Det är samtidigt det tilltalande med detta sätt att berätta en historia, skildra en tidsepok: att ingenting är riktigt klart och tydligt. Bilderna har bleknat, minnet suddats ut.

Samtidigt, vilket är det imponerande, är Östergren träffsäker i sina iakttagelser av 80-talet; ur minnesdimman glider det fram, inte direkt men med den märkliga omvägen över konsten som en bild av ett decennium präglat av hämningslös marknadsekonomi.