Med uppmaningen "Vässa kritiken!" tar tidskriften 00-tal farväl – för att på det nya året återuppstå som 10-tal. Ämnet är ett av kulturlivets mest slitna, liksom mantrat att det var bättre förr.

På det slår Horace Engdahl i ett av numrets bidrag delvis hål. Med konstaterandet att kritiken alltid varit i kris, alltid ifrågasatt kommer han till en undran: "Kanske står det inte så illa till med kritiken i dag som vi tror."

Det är dock en uppfattning som varieras i andra texter i 00-tal.

Tomas Forser återvänder till sina åsikter i boken "Kritik av kritiken" om hur dagspressens tabloidisering inte bara förändrat formatet på tidningar utan också innehåll, med snuttifiering, förytligande, allt större bilder, allt kortare texter som norm och kommersiell strategi.

Till liknande erfarenheter knyter Arne Ruth sina minnen som kulturchef först på Expressen, sedan Dagens Nyheter. Det handlar inte bara om hur utrymmet krympts, texterna urvattnats till enkelt tyckande utan också, menar Ruth, en likriktning av innehållet: "Den ekonomiska pressen och ägarnas tendenser att politiskt likrikta journalistiken har minskat kulturredaktionernas självförtroende. Det är en tänkbar förklaring till tystnaden och bristen på kontroversiell debatt."

I trängt ekonomiskt läge blir tidningsutgivarnas strategi att undvika långa, fördjupande artiklar; för kritikens del förvandlas litterär analys till poängsättande, efter modell av den brokiga, oberäkneliga bloggosfären. Över den öser Mats Gellerfeldt sitt djupaste förakt: "Samtalet måste ändå fortsätta, analysen och det seriösa bedömandet. Den som vill tala om litteraturen ska inte överlämna samtalet till spottloskor på nätet."

Nu är vad som ändå sker; att Norstedts ger ut en samling löst tyckande av de självutnämnda "kritikerna" i Bokhora i bokform är ett talande tecken i tiden.

Det finns andra. Generellt har utrymmet för kulturmaterial av allt att döma ökat i svensk dagspress under senare år. Men samtidigt har skett en förskjutning av materialet: från analyserande, kritiska recensioner till en ytlig nyhetsjournalistik om händelser, personer, förhandsartiklar, reportage, intervjuer, i landsortpressen med en helt dominerande upptagenhet vid det som är lokalt, strunt samma vilket värde det har - bara det är lokalt. Den kritiska bevakningen är satt på undantag, undanträngd i något hörn av kultursidan.

Medan, som Gellerfelt skriver, "litteraturen behandlas som konsumtionsvaror, och författarna, bortsett från deckarditon, bedöms och bemöts efter deras mediala genomslagskraft."

Bilden är genomgående, i både riks- och lokalpress.

Till bilden av litteraturkritikern hör också att jämlikhet och jantelag gjort att det i dag inte finns någon stor, mer eller mindre dominerande, eller åtminstone ledande, litteraturkritiker i Sverige. Alla samlas i en mer eller mindre anonym, grå massa.

Som det avskräckande exemplet framhålls alltid Fredrik Böök. Men drog inte han intresse till den litteratur han skrev om? Kanske skulle vi önska en ny Böök – som jag minns att Lars Forssell med road ironi sade när vi en gång diskuterade kritiken. "Man skulle i alla fall ha någon att bråka med och vara arg på", sade Lars.

Det går att som Pia Tafdrup gör i en av 00-tals intervjuer jämföra med Danmark. Där finns flera tongivande kritiker – Torben Brostrøm, Poul Borum, Erik Skyum-Nielsen. Kanske är det en av förklaringarna till att den danska kulturjournalistiken förefaller leva ett bättre liv än den undanträngda, ständigt ifrågasatta svenska.

Vilket sker i enlighet med tidningsledningars idéer om läsarnas intresse.

Visst dominerar lokala nyheter, olyckor och brott läsningen – som Josefine Sternvik visar i en grundlig genomgång av dagstidningsläsandet i tabloidens tidevarv. Men samtidigt – om läsarna tillfrågas – är det ofta det så kallade tyngre materialet, till exempel kulturartiklar, som efterfrågas. En åsikt också Thomas Steinfeld, kulturchef på Süddeutsche Zeitung, framfört och, med den egna tidningen som exempel, visar stämmer: med seriöst material får man läsare – de har helt enkelt tröttnat på den förenklade ytligheten.

I dagens svenska tidningsvärld blir dock Steinfeld en ropandes röst i öknen. Med ekonomiska problem, vikande upplagor, allt större tidningskoncerner och tidningsledningar som misstror alla former av djupgående texter är det illa ställt.

Så visst, 00-tal har rätt i sin maning – skärp kritiken!

Först mot tidningsägare/ledningar, sedan kritiken själv – när den åter fått plats och utrymme att verkligen kunna skärpas, från litteraturlistor och blogginlägg till en kritik som tar både sig själv, sitt ämne och sina läsare på allvar.