Lo växer upp i en by på skånska landsbygden, som enda barnet i ett stort hus där hela släkten byggt upp ett slags samboende från både mor- och farföräldrarnas sida. Under en brand på fälten när hon är sju träffar hon trettonåriga grannpojken Lukas och en märklig, men självklar vänskap tar sin början.

Anne Swärd har två hyllade romaner bakom sig. Debuten Polarsommar nominerades till Augustpriset. Till sista andetaget tar utgångspunkt i den komplicerade kärleken och uppväxtåren. Los mor varnar henne för en sak; att hon ska akta sig för kärleken, men vad hon egentligen menar förstår inte Lo.

Den hemlighetsfulla värld Lo och Lukas tillsammans bygger upp ska komma att prägla hela hennes liv. De vuxna kring Lo är inte lika roade; oförstående och styrda av instinktiv rädsla försöker de med alla medel hindra dem från att träffas, men de är oskiljaktiga.

Författaren driver berättelsen om den stora familjen och de två barnen med djupgående psykologi och utsökt precision i språket och bilderna. Framträdande blir relationen mor och dotter emellan, en inte helt självklar sådan. Modern är gjord av hårt norrländskt virke och livet i utkanten är både fyllt av liv och känslan av att aldrig vara privat, uppväxtförhållanden som utgör en ram för berättelsen.

I centrum står Lo och Lukas och de fördriver tiden med att sova, bada, filosofera och driva runt. I ett övergivet hus kan de vila tryggt. Lo flyr från vakande vuxenögon och Lukas ser ett andrum från sin far som slår honom. Ungerskan, deras språk, har sonen glömt för längesen och fadern talar inte svenska.

Lika omvälvande som det första mötet med Lukas under branden blir slutet på deras symbioslika samvaro, när de efter en sommar har tagit hand om Lukas döende far ärrade av både yttre och inre outtalade konflikter. När Lo bryter upp kompenserar hon saknaden efter Lukas med frihetstörst och söker sig till allt större städer och alltfler tillfälliga förbindelser med främmande män, utan att förmå sig hålla fast vid någon.

Att inte veta var det egna livet slutar och Lukas börjar blir både en tillgång och något som håller ett allt fastare grepp om Lo. När barndomen har mynnat ut i tonår är deras kärlek lika stark som hotfull och kluvenheten som finns kvar tar författaren fram med en smärtsam självklarhet. "Min barndom var lycklig och var den inte det så förstod jag det inte" står det på två ställen. Kanske rymmer den meningen dubbelheten och glappet som uppstår mellan barndom och vuxenhet.

Det är en stark relationsskildring Anne Swärd målar upp under språklig skicklighet och kännedom om livets omöjligheter och smärtor. I sin beskrivning av kärleken äger hon en poetisk tajming och närvaro som gör boken till läsupplevelse utöver det vanliga, lika vacker som verklig och något som dröjer sig kvar i minnet.