Vi människor har olika förmågor och strategier för att orientera oss och ta oss fram i livet. De viktigaste, och som det dessutom bör finnas ett slags balans mellan, är tankeverksamheten (intellektet), känslorna, sinnesförnimmelserna och intuitionen.

När religion från de troendes sida kommer på tal, så handlar det oftast om känslor av exempelvis tillit, sinnesförnimmelserna i form av bönesvar eller inre syner och de intuitiva förnimmelserna av Gud. Det är sällan som tankeverksamheten, det rent intellektuella, betonas. Men Ulf Jonsson, jesuitpater och religionsfilosof, framträder som talesman och författare i en utpräglad intellektuell tradition.

Under 2008 gästade Ulf Jonsson Sundsvall och Kyrkans hus. Han debatterade då med Christer Sturmark, företrädare för den ateistiska organisationen Humanisterna. Ulf lanserade sin bok "Med tanke på Gud. En introduktion till religionsfilosofi"(Argos 2008), där han tackar Christer Sturmark i förordet för många roliga och engagerade samtal kring tro och vetande.

Det blev en stimulerande debatt även i Sundsvall. Under 2009 kom Ulf Jonsson ut med ytterligare en bok, där han skildrar mötet mellan påven och sociologen Jürgen Habermas. Tro möter här vetenskap, ännu en gång, men nu med något nya vinklar.

"Habermas, påven och tron"kan läsas med olika utgångspunkter. Dels är det en historisk dokumentation av samtal som ägt rum mellan Jürgen Habermas och Joseph Ratzinger med efterföljande analys av argumenten. Dokumentationen och analysen är viktig i sig. Det finns likheter, främst i termer av tron på sanning, men också många skillnader bakom den yttre, för att inte säga ytliga överensstämmelsen i argumenten. Vad säger de egentligen om tro och vilken syn har de på sanning? De är inte samstämmiga.

För det andra kan en troende gå i Ulf Jonssons fotspår och ge sig i kast med Humanisterna och olika företrädare för ateismen. Båda böckerna innehåller rikliga källor till argument. Denna läsning bygger på övertygelsen att det intellektuella fältet inte skall lämnas fritt för enbart vetenskapsmän och ateister.

En tredje typ av läsning är den utbildade sociologens läsning. Här blir man dock besviken, inte på Ulf Jonsson, men på Jürgen Habermas. Denne framför den mycket gamla sociologiska teorin att religionen är samhällsnyttig som sammanhållande kraft. Utan religionen är risken stor för individer att bara finna meningslöshet och för samhället att falla sönder i moralisk upplösning.

Den läsare som bespetsar sig på att finna en troende Habermas, som går vidare i sin forskning kring kommunikation, nu mellan Gud och människa och inte bara mellan människor, blir besviken. Habermas deklarerar sig själv som en religiöst omusikalisk agnostiker, en som inte vet om Gud finns eller inte.

I en ytterligare och mer perspektivskapande typ av läsning, kan man sätta in mötet mellan Habermas och påven i ett internationellt politiskt sammanhang. På tysk EU-mark möts två representanter för Universitetet och Katolska kyrkan. Vi får läsa om det gemensamma kulturarvet, som kan presenteras utåt i världen, utanför EU, men som också konsolideras internt.

En intressant öppning sker då de båda koncentrerar sig på sanningsfrågan, återupptäckt i dagens samhällsdebatt. Kanske öppnar de två, påven och sociologen, omedvetet för en historisk granskning av både kyrka och universitet.

Att följa med i Ulf Jonsons välformulerade texter ger mersmak och förväntningar på fler texter under innevarande år, mer debatt och intellektuell gymnastik med logiska resonemang. Upplevelser av känslomässig karaktär får hämtas på annat håll.