Han var en medioker journalist, bröt mot både etik och TT:s publiceringsregler, kunde knappt skriva. De tre kriminalromaner som blivit en miljonindustri har han förmodligen inte skrivit, åtminstone inte utan hjälp.

De senaste veckorna har Stieg Larssons namn och anseende ifrågasatts, dragits i smutsen och fläckats ned. Anförare till det hela är Larssons gamle vän Kurdo Baksi, en man som gjort sig namn som samhällsdebattör och yrke som journalist genom att vara kurd. I hans anda har andra av Larssons gamla vänner dykt upp. Mest remarkabel var den märkliga avrättning av honom som utfördes i Dagens Nyheter – över ett kulturuppslag – av hans gamle TT-kollega Anders Hellberg, numera DN-reporter. Hellberg minns att Larsson skrev illa då, för 20 år sedan, och naturligtvis inte kunde ha skrivit den miljonsäljande Milleniumtrilogin.

Allt har sitt ursprung i den bok Kurdo Baksi skrivit om Min vän Stieg Larsson. Kommentarerna kom innan boken kommit ut och någon läst den. Vilket var tur för Baksi eftersom hans bok är ett ekande tomt ingenting.

Den återkommande insikten är att Baksi aldrig lärde känna Larsson. Som utgångspunkt för att skriva ett vänporträtt är detta intressant: jag vet inte vem han var men skriver om vem han var.

Förklaringen är enkel. Baksi hakar på framgångshistorien. Han kunde räkna med uppmärksamhet och tjäna en slant, boken är redan såld till ett flertal länder. På så vis har han varit framgångsrik. Och Norstedts, som gav ut Larssons romaner och nu Baksis bok, kan tjäna ännu en slant på den döde, mytförklarade Larsson.

Baksi bygger på myten med diverse minnen. Han minns att Larsson alltid arbetade, mest på nätterna; att han drack ett oräkneligt antal koppar kaffe och kedjerökte; sällan passade en tid. Att han var tillbakadragen, inte ville synas, avböjde intervjuer, ogärna satte sig i en tv-soffa. Om sitt tidigare liv berättade han ytterst litet för Baksi; han har i efterhand fått kartlägga hur Larsson växte upp med sin morfar, präglades av hans politiska åsikter, blev trotskist, som tonåring gick in i Vietnam-rörelsen och snart fann Umeå för litet och flyttade till Stockholm.

Men hur det verkligen var framgår aldrig av Baksis bok. Han kände aldrig Stieg – som han själv skriver, gång på gång.

När de möttes var det i den antirasistiska kampen. Baksi drev tidskriften Svartvitt, Larsson startade den antinazistiska Expo. Mer av ekonomisk nödvändighet än ideologisk samhörighet slogs de två tidskrifterna ihop, Larsson & Baksi blev ett par. På det lever Baksi nu högt som biografiförfattare.

Att han beundrade Larsson och såg sig som hans bäste vän är uppenbart. Frågan är då varför han skriver så mycket om Larssons alla brister.

Vid sidan av Expo var Larsson fram till 1999 anställd på nyhetsbyrån TT, formellt som grafiker men i praktiken skrev han också många artiklar, främst featurereportage.

Av det gör Baksi stor sak med påståendet att Larsson nästan inte skrev någonting alls. Nu, i ståhejet innan boken kom ut, har det förnekats av två av Larssons chefer på TT. Baksi skriver vad han minns, att gå till källorna – som ett artikelarkiv TT lyckades tappa bort vid en flytt – har aldrig fallit honom in.

Det drar den sakliga proppen ur hans vinglande bokprojekt: det blir svårt att tro annat han skriver. De som var med har en annan bild än Baksi.

Så är det gång på gång. Baksi är rent av medveten om det: han skriver till slut att detta är hans bild av Stieg Larsson, självklart kan andra ha andra bilder av honom. Avsikten med boken blir uppenbar: den handlar mer om Kurdo Baksi än om Stieg Larsson; betoningen i titeln ligger på första ordet, min. Hur mycket vän Larsson var tvivlar läsaren av Baksis bok på, många gånger.

Till Baksis heder ska dock sägas att han framhåller andra sidor av Larssons personlighet och liv än mytbildningen kring Milleniumseriens döde författare. Ett slags rättvisans och jämlikhetens fundamentalist, feminist, demokrat, antirasist och antinazist men också övertygad kommunist.

Engagemanget ledde, enligt Baksi, ibland Larssons på avvägar. Främst när han i TT-artiklar både intervjuade sina Expovänner, skrev om sig själv och försökte prångla ut åsikter på TT-nätet. Det senaste ett befängt påstående för dem med någon insikt i TT:s på den tiden sällsynt strikta publiceringsregler, förnekat av två av Larssons chefer. Baksi har naturligtvis ingen insikt i eller kunskap om nyhetsjournalistisk vardag och kan därför obekymrat fantisera om sådana händelser.

Så går luften ur hans känslosamt hopkomna bok; han framställer det som en bedrift att ha lyckats skriva den, fem år efter Larssons död – så lång tid tog det Baksi, meddelar han läsaren, "att övervinna sorgen och förlusten av min vän Stieg".

I sorgedimmorna missar han en del, förtränger annat men frossar i sin vänskap med Larsson. Att det kanske inte riktigt var som han minns och skriver faller honom aldrig in. Att det kunde finnas andra sidor av Larsson och andra som stod honom närmare än Baksi, främst den livslånga kärleken Eva, stör inte Baksi. Han skriver ett äreminne, mindre över Stieg Larsson än de gamla vännerna Kurdo och Stieg.

Han kan väl fälla en och annan tår hela vägen till banken.