Livat på kyrkogården
Översättning: Kristoffer Leandoer
Illustrationer: Chris Riddell
Bonnier Carlsen
12 - 15 år
Relaterat
Någon som ibland tänkt tanken att en kyrkogård är ett litet samhälle i sig, där invånarna troligen skulle vara riktigt roliga profiler från olika epoker om de kom till liv?
I Kyrkogårdsboken blir den tanken en berättelse. Familjen Dorian mördas kallblodigt i sina sängar av en okänd man - nästan hela familjen, i alla fall. Minstingen lyckas osedd kravla sig ur sängen och ut.
Han hamnar på en kyrkogård, där de döda förälskar sig i honom och adopterar honom under namnet Ingenman Owens. Som i en variant av Djungelboken fostras han sedan av det färgstarka sällskapet, och där finns ju både lärare, poeter och berömdheter. Vissa av de dödas färdigheter, som Borttoning och Hemsökelse, får han också lära sig.
På en kyrkogård finns en hel del äventyr att uppleva. Han besöker den skrämmande förhistoriska graven, träffar häxan som begravts i ovigd jord, tas till fånga av otrevliga gastar. Ingenman visar sig också elegant kunna hantera gemena skolkamrater.
Men mördaren är förstås fortfarande ute efter att utplåna också honom, och först mot slutet av boken kommer den spänningen i dagen. I upplösningen får Ingenman god användning för allt han lärt sig av sina äventyr.
Det är i mellanpartiet boken tappar fokus. Hotet från mördaren är där obefintligt och äventyren kan stundtals kännas ganska lösryckta; några har visserligen en mänsklig värme i botten men andra är ganska tomma.
Boken har vunnit Newbury-medaljen i USA och är rolig och finurlig, saknar större djup men har sina guldkorn. Och visst är det tryggt att veta att det kan gå så livat till på en kyrkogård.
