Passion, vad är passion? Är det ett tillstånd, en besatthet – är det smärta och njutning sammangjutna i ett enda utplånande ögonblick? Lidelse och lidande lindade runt varandra, omöjliga att hålla isär? Kanske beskriver det ett tillstånd som kan drabba oss mitt i den grå vardagen, likt en kliché bland alla klichéer som ligger till grund för beskrivningarna av våra livs viktigaste ögonblick.

Det handlar om två människor med två decennier av tystnad mellan sig. Det är tjugo år sedan de träffades. Det var i Australien, i den lilla hålan Seaspray tjugofem mil från Melbourne, ute på den fantastiska stranden Ninety Mile Beach. De älskade där, på stranden med månen starkt lysande över deras nakna kroppar. Ett ögonblick laddat med frihet, med magi. Eller?

Genom en tillfällighet hittar de varandra, banalt nog i ett av den moderna tidens anonyma chattrum på nätet. De börjar trevande byta ord. De kan ju inte säkert veta vem som döljer sig bakom signaturerna. Är Mirra verkligen den Mirra, och Ferry Ferry? Och, framför allt, kommer de ihåg vad de då lovade varandra – heligt och dyrt, som klichén lyder – när vågorna sköljde deras svettiga kroppar, att de skulle återförenas exakt på dagen, tjugo år senare, på samma strand, oavsett vad som hände i deras liv?

Jan Arnalds nya roman Intimus är en innehållsdiger och sinnrikt konstruerad berättelse. En av de föresatser som ligger till grund för denna mäktiga och oroande roman är en medveten brottning med schabloner och klichéer, förebilder och litterära gestalter. Livet, som vi föreställer oss det och framför allt som vi beskriver det, består – hur vi än vrider och vänder på drömmarna och orden – av just schabloner. Hur ta sig förbi dem? Hur nå bortom dem till en litteratur som står det banala emot?

Och, framför allt, hur återupprättar vi intimiteten i en tid som besudlar varje äkta känsla, som kolporterar våra viktigaste förnimmelser och upplevelser, som girigt tränger sig in i våra allra intimaste och privata liv?

Jan Arnald blottlägger de djupt liggande skikten med en brutal elegans; han liksom bänder upp en hermetisk tillsluten inre verklighet. Och han gör det genom att utmana klichéerna på ett sätt som – återigen! – fyller dem med mening, med innehåll och autenticitet.

Men åter till Intimus huvudpersoner. Idag, två decennier senare, är deras respektive liv välordnat, inrutat och slentrianmässigt intill den totala försteningen. De sköter sina vardagar såsom frånvarande vålnader. Ferry, eller Ferdinand, är direktör för en revisionsbyrå i en mindre stad och Mirra, eller Miranda, är stram kulturbyråkrat av värsta slag.

Deras äktenskap – var och en med en äkta hälft som kort och gott kallas R – är som en sorts skräckskildring från den moderna tidens vaxkabinett. Medelmåttig medelklass i medelåldern som slutat leva och i stället parvis ägnar sig åt en slags desperat överlevnad. Man vaknar upp och möter en bitter främling, skriver Arnald på ett ställe: och inser att man inte har pratat med varandra på tio år. Inte på allvar.

Själen stum, förtvinad i brist på näring och skötsel. Drömmarna har vissnat. Ungdomens vilda visioner är inte ens ett minne. Två människor, fångade och avskurna från sina egna inre liv, åtskilda av tiden och händelser som förblir otydliga, som satt de fast i en existentiell dimma.

När de får kontakt via nätet står det klart att ingen av dem glömt att deras löfte snart borde infrias. De borde återförenas. Kommer det att ske? Och vad hände den där natten? Vad har de trängt bort och förnekat? Om de nu träffas på nytt är det möjligt att de återigen kan börja leva?

Det är Passionsveckan, dagarna innan Jesus spikades upp på korset. Och romanens ram följer – och leker – med Joseph Haydns sublima Jesu sju sista ord på korset (Die sieben letzten Worte unserer Erlösers am Kreuze). Och jag kan inte frigöra mig från tanken att inte bara Haydns musik utan även hans egna ord om verket varit en förebild för Jan Arnald i hans skrivande av Intimus.

Haydn skriver i ett brev: Att låta sju adagion, som alla varar tio minuter, följa på varandra utan att trötta lyssnaren, hör inte till de lättaste uppgifterna. Jag har likväl strävat till att återge varje text, varje sonat, med enbart den instrumentala musikens medel, så att den påverkar även den mest oerfarne lyssnarens själ.

Intimus är en överväldigande roman. Den ockuperar medvetandet, tränger sig på. Den är krävande på ett uppfordrande – smått aggressivt – sätt och väcker de vackraste av förväntningar. Den ställer en rad lika obehagliga som avgörande frågor som vänder sig inåt, mot läsaren.

Respektlösheten är befriande. Berättandet är allt. Jan Arnald återupprättar författarens suveränitet. Och därmed är plötsligt allt möjligt.

(Vi får bland annat möta Joseph Haydn, Sigmund Freud på väg till Amerika, Josef Mengele, sjömannen Thomas Lefevre som heroiskt räddar besättningen ombord på Trincolo när stormen driver den på grund i maj 1879 på stranden nära Seaspray, de astronomer som upptäcker Uranus tjugosju månar – en krater på månen Miranda namnges Trincolo, samma namn som en suput heter i Shakespeares Stormen och där även trollkarlen Prosperos dotter bär namnet Miranda.)

Allvarligt talat minns jag inte när jag senast läste en svensk roman som rörde upp så många känslomässiga skikt, som envist och medvetet lyckades gräva sig så djupt ner i medvetande. Den oroar. Den skrämmer, skapar ett starkt obehag. Den lockar samtidigt förföriskt med drömmar om ett annat liv, en tillvaro med mening och närvaro. Den reser en mängd frågor som vanligtvis ligger orörda där nere på botten av själen, i det fördolda. Bottenslammet inom oss rivs upp av en storm.

Intimus är en stor svensk roman, en överrumplande själsstark och angelägen bok, som tveklöst kommer att påverka även den mest oerfarne läsarens själ.