"Utrensning" fick som första roman någonsin de båda största priserna i Finland och har i skrivande stund sålts till 26 länder! Finskan Sofi Oksanen har verkligen sopat banan med sin tredje bok. Själv är jag inte riktigt lika entusiastisk. Det är en stark men bitvis rätt otympligt förpackad historia, tycker jag. Om nu stil är förpackning.

"Utrensning" handlar om estniska Alliide som är gammal och lever ensam på sin gård i början av 1990-talet. En morgon hittar hon en ung, sönderslagen kvinna utanför huset, Zara, som på knagglig estniska berättar att hon misshandlats av sin man. I själva verket är hon dock på flykt från en hallick i vars stall hon ingår.

Berättelsen förgrenar sig sedan bakåt och vi gör nedslag i de två kvinnornas förflutna. Däremellan klipper Oksanen in scener från gården där de två kvinnorna bit för bit kommer varandra närmre. Zara kunde egentligen vara mitt barnbarn, tänker Alliide och ungefär så visar det sig också vara.

Så backar Oksanen bandet rejält, till 30-talet. Då gifter sig Alliides syster med Hans, den man hon själv i tysthet drömmer om. De nygifta slår sig ner på föräldrarnas gård där Alliide ständigt har sin svåger inom synhåll. Det är kärleken till honom som bestämmer hennes liv.

Oksanen skrev först en pjäs med samma ämne och hade alltså en stomme av röster och dialoger att utgå från. Men boken är snarare filmisk och mer gjord för ögat än örat. Framför allt innehåller den ett otal närbilder och de känns sällan motiverade av förloppet. Berättelsen blir på det viset omständlig och texten får ett statiskt och katalogartat drag.

Denna ”närsynthet” ger också rätt lite utrymme åt läsaren. Man märker samma sak när Oksanen formar sina figurer; varje rörelse i skallen eller reaktion i kroppen registreras och spikas fast. ”Alliide existerade bara genom Hans”, kan författaren skriva. Men ska man verkligen meddela sådant (bortsett från att just den frasen är stendöd)?

Så kommer kriget och i dess spår utsätts särskilt kvinnorna för fasansfulla övergrepp. Men Oksanen brer på så kopiöst när hon gestaltar deras plågor och reaktioner. För mig känns det som en överloppsgärning, det är hemskt nog ändå. Nu skymmer författaren snarast sina gestalter med det våldsamma, nästan kolorerade känslopådraget.

Klipp igen, nu till 1948: Alliide gifter sig till slut med en politruk för att få en smula trygghet i sitt liv – och för att kunna hjälpa Hans. Sedan sviker hon vid ett avgörande tillfälle sin syster som deporteras till Sibirien och övertar gården. Där kan hon också gömma den av kommunisterna jagade Hans. Men hon blir samtidigt stämplad som medlöpare.

Romanen handlar om ett högaktuellt ämne, trafficking, det vill säga hur kvinnor smugglas till andra länder och där blir sexuellt förslavade. När Oksanen berättar om detta, Zaras förfärliga liv på bordeller i Berlin och Tallinn, är tonen däremot avskalad, snäv och effektiv.

Samtidigt är "Utrensning" också ett nationellt dokument; den skildrar ju Estlands väg under förra seklet och visar hur krokig denna väg var. Oksanen gör flitiga nedslag i 40-talet (där krigslyckan och därmed de politiska konjunkturerna svänger flera gånger). När sedan frigörelsen kommer på 1990-talet rivs allt upp igen. "Utrensning" liknar så till vida en lärobok i historia men visar också mycket handgripligt hur den vanliga människan drabbas när historiens tunga hjul kommer rullande.

Upplösningen är rafflande som i en thriller. Där tejpar Oksanen också listigt ihop slutet på historien med Hans och det som sker när hallicken dyker upp på gården.