Det som karaktäriserar vår tid är tillkommet i vår tid. Det vi kallar våra skapelser har vi hittat på. Och det vi gör och vet och kan är bättre än det man förr visste, gjorde och kunde.

Det är några av de fördomar som vi i dag, mer eller mindre medvetet, bär på och som Ola Wikander, forskare och översättare av uråldriga språk och tidigare Augustnominerad för sin "I döda språks sällskap", tar loven av i sin nya bok "Orden och evigheten". Och han delar med sig av sin enorma kunskap på ett sätt som i hög grad tilltalar vår tid: genom att ge oss humor, anekdoter och poänger, genom att debattera och roa. Någon gång genom att föreläsa också, men det är inget fel i det.

"Döda" språk är måhända glömda av de flesta, men därmed är de inte döda. I stället ringlar tentakler från deras gravar upp genom språkmyllan och infiltrerar vårt eget språk och hela vårt västerländska kulturarv.

Tv-spelet Final Fantasy, för att ta ett exempel, använder inte bara den av många tråkigförklarade symfoniska musiken för att skapa en mäktig stämning av övervärldslighet, det använder också det latinska språket. I andra tv-spel använder japaner våra gamla fornnordiska gudanamn med komiska resultat.

Fantasyn är förstås inte ny, bara en ny benämning på de fantasi- och hjälteberättelser som följt människan sedan hon satt runt lägerelden i grottan. Och kanske får Harry Potter-fansen en aha-upplevelse när de läser, att liksom vår trollformel "abrakadabra" betyder "jag skapar när jag talar" på Jesu modersmål arameiska, betyder "avada kedavra" (dödsbesvärjelsen i Potter-världen) ungefär "jag förintar när jag talar" på samma språk. Bättre än så kan magi på gott eller ont inte beskrivas.

Wikander tar oss med till knasiga romerska ritualer, spårar demonnamn och visar oss att andra kulturer också hade sina högstatusspråk, sina motsvarigheter till engelskan.

Han debatterar också kulturpolitik och bekymras över att humanioran, bildningen, i dag är i händerna på den allsmäktiga lönsamheten. En kultur som har det materiellt bättre än någon annan i historien har plötsligt inte råd att låta några personer föra vidare de gamla kunskapstraditionerna, som inte bara format vår civilisation utan också utgör den egentliga forskningen kring människans särart. Det är inte biologin utan humanioran som gör oss till människor, påpekar Wikander.

Oron är befogad. Däremot kan hans klagan på att latinet används med felaktig grammatik verka lite petimeteraktig i sammanhanget. Om folk i allmänhet kunde latin så bra som han önskar hade språket förmodligen inte förmågan att skapa den övergripande känslan, stämningen. Och det är ju så Wikander själv arbetar, inte med att lära oss tala akkadiska utan att ge oss en känsla av att gamla språk är spännande. Det är det folkbildning går ut på; om sedan en och annan student lockas att läsa latin är det en bonus.

Allt i boken är inte lika lättsmält. Själv har jag till exempel svårt att utifrån fonetisk skrift höra orden uttalas för mitt inre öra; det är som att försöka läsa sig till hur en dans ska dansas. Men i det stora hela är detta en källa till kunskap som var och en kan pigga upp nästa middagsbjudning med och, än viktigare, till insikten att historien angår oss och att vi inte alltid är störst, bäst och klokast.

Detta gör Ola Wikander på ett sätt som är både kunnigt, roligt och underhållande. Nu väntar vi bara på att tv slår ner på honom och gör honom till de gamla språkens Fredrik Lindström.