Med sina lågmälda, dröjande pjäser, fyllda av tystnader och vardagligt prat, har norrmannen Jon Fosse blivit Europas mest spelade dramatiker i dag. Miljön är Vestlandet, nära havet, tystnaden och mörkret.

Långt innan han debuterade som dramatiker 1994 hade Fosse gjort sig ett namn som prosaförfattare, med romaner och noveller. Några böcker av honom finns på svenska; på svenska scener är han sällan spelad, det är som har han hamnat i skuggan av Norén men fick härom året Svenska Akademiens nordiska pris.

Som prosaist uppenbarar han sig denna vår, med två långa noveller i samma bok, Det är Ales och Sömnlösa.

Liksom Fosses pjäser har en djupt personlig ton är hans prosa olik de flesta, mindre berättelse än ett slags tillstånd av ord. Berättelserna böljar fram i långa meningar, ibland över flera sidor, här och var mer distinkt dialog, många omtagningar, ordväven vänder sig ständigt om, rör sig stilla vidare, sjunker in i själva historien – om det nu alls är en historia som berättas.

Fosse kräver en del tålamod av sin läsare. Belöningen för den som inte irriteras av denna egensinniga prosakonst är en läsupplevelse olik de flesta, just som läsupplevelse. Det är i själva läsandet, att dras med i ordflödet, som är värdet med Fosses prosa.

Hans prosa är som havet utanför Vestlandet; små vågor, ständiga rörelser, inga stormar, krusningar på ytan. Berättandet lämnar obemärkt det påtagliga och får drömkaraktär; tidsplan överkorsar varandra; mycket litet är påtagligt och gripbart.

Havet är närvarande i den första novellen, Det är Ales; liksom tiden. En nutida berättelse om hav, vatten, drunkning glider obemärkt hundra år tillbaka i tiden, sent 1800-tal, en annan liten pojke, en annan drunkning.

Havet är närvarande också i Sömnlösa, bokens andra novell, men mer som bakgrund. Berättelsen är en, mycket personlig och mycket norsk, omdiktning av berättelsen om Josef och den havande Maria som söker natthärbärge. Här är de drivna från det båthus där de bott; nu driver de omkring i närmaste småstad, vilsna i världen, hemlösa i tiden.

Men historierna – om de alls finns – är inte huvudsak i detta berättande. Det är berättandet självt, orden som flyter fram, upprepningarna, de ständiga omtagningarna, den oändliga tystnaden mellan orden, människorna – och mellan berättelsen och tiden.

Som prosakonst är det så briljant att det riskerar bli ett bländande manér.