Så blev det 60-tal. 50-talets europeiska och internationella vindar hade blåst bort 40-talets svårmodiga modernism. Nu var dags för ännu ett steg bort från modernismens obegriplighet.

Det blev nyenkelhet, innan den senare under decenniet förvandlades till politiskt engagemang.

Björn Håkansson var med. Han var ung när sextiotalet började men hade turen att finnas på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det var i litterära kretsar i Uppsala; där fanns utom Håkansson Leif Nylén, Lars Gustafsson, Lars Bäckström, Torsten Ekbom, P O Enquist (fortfarande mest känd som höjdhoppare med 1.97 som personligt rekord) och andra.

De läste, skrev, diskuterade och enades snart om att starta en tidskrift för att presentera det nya, 60-talet. Det blev Rondo. Bonniers tog en chans och ställde upp för det okända litterära gänget i Uppsala. Det blev Rondo.

Mycket annat hände samtidigt. Moderna museet hade öppnats på Skeppsholmen och Pontus Hulthén som var chef där arrangerade en utställning som nu framstår som legendarisk, Rörelse i konsten.

Det var tider. Och Björn Håkansson hade äntligen funnit sin plats och sin roll, debuterade som poet, skrev kritik i Upsala Nya Tidning, snart i Aftonbladet där ungdomens idol Karl Vennberg var kulturchef.

Om vägen dit, från det han lämnade jämtländska Hammerdal och blev poetisk familjefar i Uppsala, har Håkansson skrivit en andra memoardel, under beteckning bildningsroman, Jag ensam. I den första, Hur det började (2005), berättade han om livet som veterinärson i Jämtland, en finstämd barn- och ungdomsskildring. I den nya delen förvandlas ungdomsintresset fotboll snart till något som liknar besatthet vid ett avgörande beslut: han skulle bli författare.

Läroverk fanns visserligen sju mil bort i Östersund men Håkansson valde att bli inneboende hos släktingar i Uppsala. Medan han bodde och gick realskola där flyttade familjen till Klockrike i Östergötland, passande plats för bokläsande Björn som beundrade Harry Martinson.

Så kom han att läsa i Linköping i stället men mest ägna sig åt att förbereda sitt författarskap. Från små anteckningsblock gick han över till kollegieblock i A 4-format, ett tecken på hur författarambitionen växte och mognade. Han skrev och skrev och det är främst om detta han nu, ett drygt halvsekel senare, berättar, mycket med hjälp av bevarade block.

Av det blir en litterär bildningsroman; om läsandet som hela tiden sökte nya vägar, nya namn och hur detta kastade skuggor över och, oftare, lyste upp hans eget skrivande. Fascinerad av modernismen, litet lillgammalt försjunken i dess mysterier redan som tonåring. Med åren mer klarsynt om brister och möjligheter i de litterära mönstren.

Håkanssons berättelse om sig själv kan mycket väl läsas som en personlig direktrapport från den tidens litterära strömningar. Framför allt är den en fascinerande skildring av hur ett författarskap blir till.

Någon enkel väg var det inte. Berusningen efter att ha skrivit något lyckat förbyttes sekundsnabbt i missmod, uppgivenhet och magont. Den som tror sig bara kunna sätta sig ned och skriva en bok har mycket att lära av Håkanssons brottning med bokstävlarna (för att använda förebilden Ekelöfs benämning).

Till det kom det mer privata, detta att var på väg att bli vuxen. Den pockande erotiken, de blyga, tveksamma förälskelserna. Om allt är Håkansson nästan hänsynslöst uppriktig. Men skriver så levande och med sådan närhet till minnena att också det blir en tidsskildring; det privata tillsammans med det litterära.

Som uppenbart omhuldad son hade han det bra och många möjligheter; åkte till Skottland för att studera, till Paris för att få skriva i lugn och ro. Samtidigt uppmanade föräldrarna honom att först skaffa en säker inkomst, sedan ägna sig åt litteratur på lediga stunder.

Men han hade tur. Redan som gymnasist fick han börja skriva recensioner i Östgöten, han hade framgång i ett par litterära tävlingar (men också många refuseringsbrev från tidskrifter) och blev som student i Uppsala erbjuden medarbetarskap i Upsala Nya Tidning. Frågan är vad som hänt med hans skrivande om de praktiska, ekonomiska och sociala omständigheterna varit annorlunda.

Nu blev han dock poet. Ett par decennier fanns han i samtidspoesins centrum; efter det har något hänt. Det är som hans känsla för tidens stämningar, att skriva sin tid, har gjort honom mindre intressant som poet och romanförfattare. Ett inte ovanligt öde för den som lever mitt i sin samtid, utan att riktigt inse att samtiden alltid är föränderlig.

Men med sina två berättelser om sin ungdom har Håkansson tagit plats i en framstående rad av barn- och ungdomsskildrare. Och med Jag ensam skriver han just om det som gjorde honom både till debutant och framträdande poet och kritiker: den tid han levde i, 60-talet när allt föreföll hända.