Jannike är en före detta värsting som arbetar åt Byrån för särskilda efterforskningar, en specialstyrka inom polisen där medlemmarna har övernaturliga förmågor.

Plötsligt dyker ett ensamt barn upp, som ingen tycks sakna, och försvinner igen. Samtidigt är Byrån på jakt efter ett clownmaskerat gangstergäng och hittar mumifierade lik i Västerbottensskogarna. En historia rullas upp som inbegriper en dockspelare på mentalsjukhus, ett monster i bäcken som drar ner människor och en onämnbar ondska som ger sig tillkänna via flöjtspel.

Här har författaren skapat en blandvärld med övernaturligheter som vättar, tankeläsning, Näcken och halvgudar, samt den råa nutid och korthuggna jargong vi möter i polisdeckarna. Och den dramatiska kulmen sker i mellaneuropeisk folksagemiljö.

Det är en besynnerlig soppa: barn som försvann för 20 år sedan kontra riddardubbningar; datorer och mobiltelefoner kontra folktro. Narren, den onde, är en yttring av den nordiska mytens Loke medan Kyklops, den vise på den goda sidan, är enögd som Oden.

Egentligen borde det vara omöjligt att ro en sådan historia i land, men Sandén kan konsten att gripa tag i en så att man inte kan bli fri från berättelsen. De splittrade bitarna fogas långsamt ihop, och hoten är bitande: den lömska clowndockan och narren blir så skrämmande just för att de på ytan är så harmlösa. Det är när humor inte tyglas av allvaret som den spårar ur i den gapande tomhetens ondska.

I fantasyåldern är det naturligt att blanda hjältesagor med polisthrillerns knastertorra saklighet. Och på sätt och vis är det ju så här vi lever. Alla har vi parallella världar; en yttre, som vi delar med andra, men också en inre av tolkning och upplevelse, minnen, fantasi och dröm. Och som präglar oss minst lika mycket.