Normal. Kan man bli det? Och vad får en tonårstjej att eftersträva att passa in till varje pris? Dålig självkänsla, erfarenhet av mobbning, att slippa ensamheten?

Men i "Tänk om det där är jag" finns inga otvetydiga förklaringar till varför Agnes, som flyttat med föräldrarna från Stockholm, är så osäker på sig själv. Hon är begåvad, kommer från trygga familjeförhållanden, går sin egen väg.

Visserligen var några flickor i den gamla skolan bitchiga, men i den nya, andra ring i gymnasiet i Umeå, blir hon omedelbart omtyckt och indragen i kamratskapet. Eleverna här är riktiga hedersknyfflar, men tvångstankarna om att inte vara omtyckt, inte på riktigt, gör att Agnes anstränger sig för att sudda ut den hon egentligen är, eller tror att hon är.

Det här är Johanna Lindbäcks tredje bok och den är, om inte psykologiskt allvarsammare, så mer melankolisk än de tidigare böckerna. Den sätter fingret mitt på inte bara ett ungdoms - utan ett samhällsfenomen. Det är jobbigt att gå i gymnasiet, den så kallade socialiseringen: med vem ska man sitta, vara med på rasterna, på fritiden?

Agnes har bestämt sig för att börja om. Från och med Umeå ska hon vara normal, det vill säga lyssna på normal musik, klä sig som alla andra, inte visa att hon helst vill vara hemma och läsa en bok. Inte vara som i Stockholm. Tråkig!

Men gymnasiet i Umeå är ingen snobbskola och det är härligt att läsa om vanliga hyggliga människor boken igenom. Det är i Agnes konflikterna finns. När hon möter den tystlåtne Adam som visar sig vara lika asocial (när det passar honom) som hon, och är omtyckt ändå, kan hon ändå inte tro att han tycker om henne. Skärp dig! vill man ryta till.

Men vid närmare eftertanke, så är det kanske precis så här det kan vara om man blivit kränkt i sjuttonårsåldern. Och nu är det här ingen sorglig bok. Inte alls!