Det är på bryggan de ses första gången. Mona och Mikael. Killen som beter sig så underligt.

Konstiga saker händer där han dyker upp, som när han tar hål i öronen på henne och de läker på nolltid. När Mona upptäcker att Mikael har svans förstår hon att den underlige killen hon förälskat sig i inte är mänsklig.

Berättelsen glider bra mellan verklighet och övernaturlighet. Om man skulle råka på något oförklarligt är det väl just så här det går till; något bara finns där oavsett om vi tror på det eller inte.

Problemet är att boken tycks vara en Twilight "light", riktad till de yngre, en ursvensk variant där vampyren är utbytt mot ett troll. Parallellerna är många. Flickan som bor hos sin pappa som inte har tid med henne. Grälet med pappan där repliker känns bekanta. Eller det ständiga talet om hur vacker den övernaturlige gossen är.

Men om troll vet vi alltför lite för att spänningsmekanismerna ska slå till när Mikaels egenskaper antyds. En vampyr är farlig, men är troll det? Mikael får dessutom ganska lite substans; han har inget rotfäste i vardagen utan är mest något som glimtar fram ur skogen då och då. Vi vet inte vad han känner för Mona och inte varför han ger sig tillkänna för henne.

En fördel är att språket inte är barnsligt; Mona som ska vara tolv år tycks snarare som fjorton-femton i sitt uttryckssätt. Ibland stiger spänningen, som när begreppet bergtagen införs och det finns ett hot mot Mona.

Ändå kanske den egentliga charmen i historien är just det ursvenska. Granskogsdoften, sommarmiljön - och på det en nutida flickas (bra skildrad) upptäckt av hur stark kärleken kan vara. Men vampyrer fungerar bättre som föremål för passion.