Teatern, skrev Strindberg i företalet till Fröken Julie, har därför alltid varit en folkskola för ungdom, halvbildade och kvinnor.

Det har inte hindrat Lars Löfgren att ägna en stor del av sitt liv åt teatern. Först som chef för TV-teatern på den tid den var en angelägenhet för hela folket och verkligen ägnade sig åt dramatik. Sedan tolv framgångsrika år som chef för Dramaten. Innan han, som yrkesavslutning, blev styresman, det vill säga chef, för Nordiska museet. Och Jarl Kulle kommenterade det med frågan "Ska du bli chef för en uppstoppad ensemble?"

I dag är han kabinettskammarherre i hovet och delar sitt liv mellan magnifik bostad på Blockhusudden, mellan vattnet och Thielska galleriet, och det Värmland han aldrig riktigt lämnat. Dit, till Teaterladan vid Klarälvens utlopp i Vänern, återvänder han då och då i en bok som korsar minnen med dagböcker, debattinlägg med teaterhistoria. Teaterladan kallar han den, något skriven som boklig protest mot tidens bloggsvärmar. Ändå med litet drag av blogg: skriven som det faller författaren in just den dagen.

Det gör Löfgrens bok omväxlande och levande. Han växlar snabbt mellan teaterinteriörer och värmländska landskapsstämningar. Kunnig är han förstås men aldrig indiskret, en ovana som passar den diplomatiske Löfgren illa.

Men här berättar han, som ett exempel, om hur den majestätiske Anders de Wahl förfärade sig över en ung Alf Sjöberg.

Sjöberg skulle sätta upp en pjäs med de Wahl i en av rollerna. Det sceneri Sjöberg bestämt tilltalade inte de Wahl. Han fann det för trångt för sin stora skådespelarkonst och skrev upprörd ett klagobrev till teaterchefen, Olof Molander.

De Wahl krävde att styrelsen skulle ingripa mot den unge Sjöberg och undrade om Sjöberg var bara ung och oerfaren eller om han också var rent dum.

Med tanke på vad som sedan hände, främst Sjöberg, är brevet en pikant fotnot i teaterhistorien.

Ett annat av de brev Löfgren funnit i Dramatens arkiv motsäger det inledande Strindbergscitatet.

Det är ett brev teaterchefen Pauline Brunius – den första av nationalscenens hittills två kvinnliga chefer – skrev till styrelsen. Där hyllar hon den kvinnliga delen av publiken, liksom hon hyllar de kvinnliga skådespelarna: ingenting övergår de kvinnliga artisternas ambition.

Till min glädje berättar Löfgren här också historien om Anders Lindeberg, tidigare berättad i den svenska teaterhistoria Löfgren gav ut för ett par år sedan.

Lindeberg var kapten men blev publicist. Han hade intresse för teater och bestämde sig för att starta en egen teater. Problemet var att det rådde kungligt monopol; andra än de två kungliga teatrarna tilläts inte. När han föreslog en privat teater hämtades Lindeberg av polis men gav sig inte. Han skrev ilsket om det kungliga monopolet och överheten fick nog. Lindeberg fängslades på nytt, nu anklagad för majestätsbrott då han ansågs ha förolämpat kungen, Karl XIV Johan.

För det dömdes han till döden genom halshuggning och sattes på Långholmen i väntan på avrättning. Myndigheterna ville dock inte gå så långt men visste inte vad de skulle göra med Lindeberg som krävde att få mista huvudet den 8 november som var hans födelsedag liksom drottning Desiderias, dessutom dagen för Stockholms blodbad. Lindeberg hade uppenbart sinne för dramatik.

Till sist kom teaterchefen Lagerbjelke vid Kungliga Teatern på en lösning. 20 oktober var det 24 år sedan Karl Johan, numera kung i landet, landsteg i Sverige. Av den anledningen utfärdades en amnesti för alla dödsdömda.

Lindeberg vägrade anta den och blev kvar på Långholmen. Till sist kom lösningen.

En dag när han som vanligt rastades på fängelsegården låste fängelseledningen Lindebergs cell. Han kom inte in. Och tvingades gå hem, som en fri man.

Till sist fick han starta en egen privat teater men blev föga framgångsrik; kanske var han bättre på dödsdömd dramatik än scenisk.

Bland sådana anekdoter, personliga minnen, mer dagsaktuella infall och irritationer – som när Stockholms kulturborgarråd härom året föreslog att Dramaten och Operan skulle slås ihop – vandrar värmlänningen Löfgren, med den lilla brasklappen att när en värmlänning säger sig tala sanning ljuger han.

Han stannar en stund på sin promenad vid Fröding på sin pelare, blickande bort mot Gröndal där han hamnade till sist och avled; småpratar, om livet, Värmland och tanken med allting.

Det är en charmfull bok, full av leenden och värmländskt vemod. Om ett liv med teater och historien, bäst sammanfattat av Lars Löfgren själv när han invigde en utställning med teaterfotografen Bengt Wanselius bilder:

Ett museum är ett ögonblick i evigheten.

En teater är en evighet i ögonblicket.

Med det har Lars Löfgren levat och om det berättar han i Teaterladan.